Emmi Henriksson

 

Till vilket pris kan en undra emellanåt?

Ibland känns det så mycket enklare att stanna innanför trygghetzoonen och fega sig fram. Äta kakan, men behålla den. Men det är som att jag inte kan, att jag inte ska, att det inte är min väg. Jag kan inte hålla tillbaka när hjärtat är fullt av något, en underbar egenskap, men absolut kostsamt.. Hur klarar jag av det? Att stå på scen, tala för landstinget, politiker och diverse tidningar om mitt liv och resa från mörker till ljus? Att våga berätta det hjärtat är fullt av trots konsekvenserna? Att berätta om Gud?..

Jag behöver tänka på det mellan varven för att påminna mig hur och varför?
Jag gör det för att jag tror att det kan landa gott i någons hjärta. Jag vill sprida hopp och ljus. Jag tror att livet börjar utanför kontrollen och jag tror på förlåtelse om något blir fel. Jag tror att det alltid blir vinst när vi ger av oss själva - så länge vi inte förväntar oss något särskilt tillbaka!

Ibland ser svaren inte ut som vi tänkt oss, oftast är de större än så och därför behövs öppenheten. Modet att våga och tålamod att se vart det leder oss i kosmos.

Och när mitt hjärta gråter av något som jag upplever som ett misslyckande eller när jag ångrar något jag sa eller gjorde så tackar jag ödmjukaste för att ni, vänner, främlingar och familj finns där och påminner om att allt är i sin ordning, att allt är som det ska, att det jag gör är rätt och viktigt. Att ärlighet och sårbarhet överträffar alla andra egenskaper! Tack till er!