Emmi Henriksson

Jag sprang fram till Rober som ännu satt kvar på bryggan och satte mig bredvid honom. Vi tittade på varandra i några minuter och utbytte blickar som sa mer än ord, tystnaden är så talande. När jag inte trodde att det kunde bli bättre, för det behövde inte bli bättre än vad det var, så vände han huvudet och slängde en blick bort mot en udde som låg på andra sidan bryggan. Jag följde efter med blicken och såg till min förvåning en underbar, vacker liten amfiteater som låg längst ut på udden. Den var av antik stil i vit sten och hade banderoller hängande runt sig så att jag förstod att det var en gåva till mig från honom. Jag höll på att explodera av lycka, fattade tag i hans hand och slängde mig i vattnet och sprang för fulla ben bort mot udden och teatern. Jag tog mig upp på scenen med Rober bredvid mig och omfamnade känslan av att äga min egen teater, den vackraste jag skådat.
- ”Den är för liten!” utbrast jag utan att tänka mig för. Det var cirka 30 publikplatser i den grekiska amfiteatern och jag kom snabbt på mig själv vad jag precis sagt och utbrast i en lätt ånger, - ”Nej förlåt, det var inte så jag menade! Nej den är perfekt, den är underbar, jag älskar den, den är perfekt här! Här är den perfekt!” Vi tittade på varandra och han nickade. – ”Jag vet att du ska stå på större scener än så här.” sa han uppmuntrandeoch förstående. Min glädje över teatern var uppriktig, den var underbar, den bästa gåvan jag någonsin fått, tänk en egen liten utomhusteater precis intill vattnet på den mest underbara platsen jag upplevt! Vem kommer på att ge bort en sådan present? – Någon som vet vad ens hjärta verkligen slår för. Jag var lyrisk och idéer och tankar började strömma till mig direkt om vad som skulle kunna göras här. Jag hann knappt tänka färdigt innan jag såg ett stort hus lite längre upp mot ängen. Det såg ut att vara en renoverad lada, vit med röda..! – ”Röda?! Nej, jag gillar inte rött, det ska vara blått!” och vips så förvandlades ladans röda delar till en vacker blå-turkos färg. Det var ett mycket stort hus med många fönster mot sjön och till höger om det uppenbarade sig ett annat, ett stort vitt stenhus. Det såg mer ut som ett hus som jag skulle kunna bo i. Med en stor vit trä-balkong i soligt läge med dubbeldörrar och en stor terrass under, där det skulle bjudas på middagar till familj och vänner. – ”Men vänta nu, den där ladan.. den här platsen.. är det? Detta är långt fram i tiden..!! detta är ju det rekreations-hem jag pratat om att en dag starta!! Det här är inte sant!! Allt det här är ju drömmar jag har, som nu finns framför ögonen på mig och det känns så verkligt!” Framför mig fanns alla mina drömmar, både i materia och i känslan av att ha uppfyllt dem. Jag tittade på Rober som stod bredvid mig och jag var upp över öronen lycklig att mina drömmar fanns där, verkliga och fantastiska, men så kände jag oro i magen för att allt var ”mitt”. – ”Men Rober, allt det här är ju mina drömmar... Men du då? Vad vill du med livet? Är det här vad du vill?” Jag blev orolig för att han skulle känna sig åsidosatt, att han bara ”följde” med på mitt tåg, så mina frågor var uppriktiga och jag ville ha ärliga svar. – ”Vet du vad Emmi, jag har insett att om det är någonting jag vill ha i livet, så är det att få vara med dig, och vart vi är spelar ingen roll! Och helt ärligt, jag trivs verkligen bra på den här platsen.” Sa han och tittade ut över allt det vackra vi hade omkring oss. Jag insåg att han hade rätt, att även jag kände så. Det spelar ingen roll vart i världen vi befinner oss, så länge vi är med varandra. Min förhoppning var att allt det vi nu hade runt omkring oss, som vi tittade på, hand i hand på scenen på teatern var något vi skapat tillsammans. Kanske är det en av mina största drömmar, att faktiskt skapa något, driva något tillsammans med Rober där vi kan hjälpa andra med de gåvor vi fått tilldelade oss.

 

Från att ha stått på vår teater, med ett liv framför oss hade jag nu teleporterats till en annan plats. Jag stod nu framför ett vägskäl omringad av en färgsprakande skog och med solen lysandes över mig. Vägskälet visade mig tre olika vägar, ditåt, hitåt och uppåt, stod det på den vita vägvisaren. Jag rynkade ögonbrynen och tog ett djupt andetag. Vilken väg skulle jag gå? Gud vad svårt det blev! Jag kände beslutsångesten i magen och prestationskravet att välja rätt började krypa upp mot öronen. Inne i skogen hörde jag ett krafsande och ett prasslande i buskarna. Jag såg Cleos två stora kattögon och hon spann mjukt och lätt. Bakom mig kände jag en varm frustande andedräkt som gjorde mig lugn. Jag var inte ensam. Jag stod omringad av människor som älskar mig, som finns med mig i varje beslut jag tar, oavsett vilket, och jag kände en lättnad komma över mig inför mina val. På vägvisares högra pil ändrades nu bokstäverna och det stod ”Dramaten”, på den som pekade uppåt stod det fortfarande ”uppåt” och på den till vänster stod det ”skogen”. Jag kliade mig i huvudet och rynkade ögonbrynen ännu mer, det här gjorde ju saken mycket svårare, vilken väg skulle jag gå?! – ”Måste du välja just nu Emmi?” frågade Chippa lugnt. Jag tänkte efter men hann inte komma särskilt långt innan jag fick en stark knuff i ryggen utav draken och i ett svep stod vi plötsligt utanför Dramatens ståtliga entré. Rober stod i mänsklig gestalt bredvid mig och log busigt, jag skrattade och ryckte på axlarna och undrade hur i alla våra dagar vi hamnade här. Jag fick ytterligare en knuff i ryggen och helt plötsligt befann vi oss på en vingård i Spanien, för att sedan komma tillbaka till vägskälet. Rober stod fortfarande bredvid mig, han la handen om mig och skrev med sitt finger i luften: ”P R E C I S  V A D  D U  V I L L  !” Samma budskap upprepades igen – precis vad jag vill! Vilka vägar jag än väljer så kommer livet att bli bra. Jag har det och dem jag behöver för att göra livet fullständigt komplett, även om det inte alltid kommer att vara lätt. Viktigast av allt, jag har mig själv, och jag ska alltid gå min egen väg – följa mitt hjärta! Och den som är tålmodig och som kan lyssna inåt kommer att få höra vilken väg hjärtat vill gå och då är det bara att följa efter. Allt har sin tid, allt ska gro för att kunna växa.

Jag satte mig ner på stigen, beslutsam för att sitta där tills hjärtat talade om för mig vart jag ville gå. Jag såg hela den resa jag nu upplevt, från att ha gått ner i källaren till nu, och insåg att allt i större drag bara var positiva framtidsdrömmar! Jag som hade tänkt att göra regressionen för att övervinna mörkret inom mig.. det hade ju inte varit så mycket mörker, mestadels sol, konstant skinande sol! Jag fick en impuls av att börja gräva i marken, jag måste ju hitta mer olösta knutar, och jag satte igång att gräva som en hund. Jag hann inte så långt innan jag stannade upp då jag kom på mig själv med att göra något dumt. – ”Vad håller jag på med?! Jag ska inte ner dit, där nere är det kallt och mörkt, det är ingen rolig väg att gå.” Sa jag högt. Jag skakade på huvudet och tittade ner i det påbörjade hålet och insåg att jag inte behövde gräva neråt, inte när jag hade ljusa, varma vägar som ledde mig framåt och uppåt. Jag fyllde igen hålet med jorden jag sprätt upp, trollade fram ett litet frö och planterade det i hålet. Sedan satte jag mig tillrätta på marken, höll armarna om benen och slöt ögonen och höjde ansiktet mot solen. – ”Jag behöver inte välja nu. Jag ska bara sitta här och njuta, tills jag känner mig redo att gå vidare!” Ibland kan det vara precis det vi behöver, stanna upp och vara stilla ett tag. I stillhet är det lättare att lyssna inåt, till kroppen och hjärtat, det är oftast då och där vi finner svaren.
 – ” Känner du dig redo att lämna denna plats just nu Emmi? Detta är en plats som du har skapat i ditt inre, en plats som du alltid kan återvända till när helst du vill.” Sa chippa som om hon läst mina tankar. Jag var så glad och nöjd med mina upplevelser att jag utan problem kunde ta farväl. Jag hade fått med mig så många viktiga pusselbitar på min livsresa framåt och tydligen var jag mer klar med mitt förflutna än vad jag trodde. Jag fick gå in i en hiss som skulle ta mig 10 våningar upp, upp till bottenplan och när jag klev ur hissen kom jag tillbaka till ”verkligheten”, till det lilla rummet i Vaggeryd där hela resan började. Men något hade förändrats – Jag.

 

Emmi Henriksson