Emmi Henriksson

 

Det finns så klart en hel del olika anledningar, nyfikenhet är kanske det främsta, men utöver det känner jag mig just u mätt på det yttre livet. Jag har levt länge och mycket ute i den stora världen och sökt och upplevt och utforskat. Rest mycket, bott utomlands, festat och testat, träffat och umgåtts mycket med människor från alla världens hörn och kanter. Jag har nyligen haft ett långt förhållande och delat min vardag med en annan och jag har under en lång tid, samtidigt haft 4 olika jobb parallellt.  Jag känner mig för närvarande lite mätt på världen utanför mig själv.

För det andra; mycket under min barndom och min uppväxt har hängt som frågetecken och som olösta knutar efter mig. Jag har förut inte varit redo och mogen att ta i tu med hela det undangömda känslolivet, men känner att jag vill beta av det, komma underfund med saker och ting för att bygga mig själv grundligt till en hel människa. Detta är den viktigaste anledningen till mitt sökande; jag är så himla nyfiken på vem jag egentligen är och kan bli när jag kommer underfund med mina mönster och accepterar de delar av mitt liv som jag tidigare stängt av/flytt ifrån.

Det finns, enligt mig, ingenting viktigare i detta liv än relationen med sig själv. Vi föds ensamma till denna värld och så kommer vi även att avsluta, ensamma. Livet vi lever kommer innehålla ALLT. Lycka så väl som motgångar, och mitt motto och det jag funnit viktigt med livet är att må bra, att vara lycklig!
Redan i tidig ålder fick jag möta den värsta tänkbara motgången, min mammas död, som lämnat stora och många ringar på vattnet efter sig. Jag har erfarit den stora sorgen, jag vet lidandets fruktansvärda smärta och ändå står jag på mina båda ben och tittar på livet med förundran och ett pirr i magen. Tacksamhet sköljer sig ofta över mig och jag ser livet som ett äventyr, motgångar blir utmaningar och medgångar är beviset på att livet är värt att leva.
Allt vad livet har att erbjuda är händelser som vi själva måste klara oss igenom. Det finns ingen annan i världen som kan göra det åt dig, hur många bra vänner och familj du än har runt dig, så är det fortfarande DU som måste genomgå smärtan, lyckan, sorgen och alla andra upplevelser som händer oss. Därför är det för mig ytterst viktigt att söka inom mig, och lära känna mig själv från grund och botten. En resa i min själ som tar tid, som är svår, tuff och jobbig emellanåt, men belöningen blir att jag kommer leva mitt liv i sanning med mig själv och andra. Ju mer jag söker, desto mer finner jag och lyckan är alltid större än själva smärtan!
Låter det flummigt? För en del gör det verkligen det, Im with you. Därför har jag en bild-liknelse att ge er:

 

På bilden ser vi ett glas-vatten med en botten fylld av ett tjockt lager av slagg. Glaset är vår kropp och vattnet är livet medan slagget är allt det negativa vi samlat (och samlar) på oss under livets gång. Detta glas symboliserar en människa som utåt sett mår bra, lever bra och välfungerande men som är omedveten/ inte bryr sig om sitt undermedvetna (slagget i bottnen) En person som inte har kontakt med sitt innersta-jag, som inte släpper fram signaler som kroppen sänder på olika sätt och vis (t.ex. sjukdomar, ångest, oro, en inre känsla av att något saknas, disharmoni, ätstörningar m.m) som aldrig frågar sig "Vem är jag egentligen?". Denne vet redan vem den är, kan sitt namn, känner sina vänner och familj, har ett yrke och kan det bra och vet precis vad den tycker och tänker. Någon som kanske inte funderar så mycket kring det som jag tar upp i min blogg - det existentiella.
Slagget i bottnen är något vi alla människor bär på. Det är sånt vi bär med oss från tidig barndom så som, trauman, sorger, förluster, relationer till föräldrar som inte varit särskilt bra, händelser som påverkat oss etc.
Slagget finns med oss alla tills dess att vi tar i tu med det. Gör vi det aldrig, kommer det ändå att finnas där och påminna oss i form av händelser, relationer, drömmar och känslor. Det är onödigt bagage som vi inte ska behöva bära på, men som vi gör utan att vi är medvetna om det (eller så är vi det och tränger bort det) Kanske anser vissa att det skulle bli för smärtsamt att ta i tu med det, inte orkar eller har behov. De kan vara rädda att det de hittar skulle kunna förstöra hela den bild de har byggt upp av sig själva. I rädsla för detta väljer många att inte "röra om i sitt glas".

 

 

Den andra bilden är samma glas, men den här människan vill komma åt sitt innersta-Jag och rena ut allt det gamla som ligger långt där under som medvetet och omedvetet påverkar oss. I bilden finns en kanna med rent vatten som fyller på  glaset tills dess att slagget rörs om, rinner över och ut, så att glaset tillslut består av rent, nytt och fräscht vatten. Under tiden vattnet är grumligt (vilket kan vara under en längre tid) kan det uppstå mycket smärta och inte så roliga stunder. Livet vänds upp och ner och ut och in och det kan upplevas som att en tappar fotfästet en aning, och så kan det vara.  För att städa upp behöver det röras om. En annan liknelse: Att möblera om ett rum. Det behövs rivas ut och rensas och det blir rörigt och i o-ordning ett tag, men bit för bit gör en sig av med gammal skit för att det nya ska få plats, en finner gömda skatter som blir mer framträdande i det "nya rummet" där en själv väljer hur det ska se ut och vilken känsla som ska råda.
Jag pratar om vårt innersta-Jag i liknelser. Ni hänger väl med?

Så här ser min resa ut just nu, och jag har kommit långt i mitt möblerande. Det finns lite lådor och luckor som behöver rensas ut och noga gås igenom, men grunden ser väldigt fin och städad ut. Jag trivs mer och mer för varje dag med mitt eget inre. För att jag tar hand om och vårdar mig själv. Då växer också kärleken och jag blir starkare i mig själv och jag lär mig att lyssna på min kropp - min allra bästa vän, som talar om saker för mig. Lyckan, hälsan och medgångarna ökar och när motgångar kommer då blir jag bättre på att handskas med dessa. Jag vinner så mycket på att städa ut och rensa emellan åt. Ni är med mig i tanken? Tänk då att uppleva den känslan. It's Amazing!

 

Jag vill också tillägga att detta inte är något för alla. Alla är vi olika, har olika behov och synsätt på livet, och inget är mer rätt än fel. Vissa tycker inte att det är nödvändigt att ta i tu med sitt slagg och då är det så för dem. En vacker dag kommer vi alla ändå att få möta oss själva och vårt innersta-Jag, det är bara en tidsfråga om när. Alla är vi precis där vi ska vara, och vi måste själva komma till insikten med vad vi vill göra med våra liv. Som jag sagt tidigare; om vi lär oss att acceptera och älska oss själva, med alla fel och brister, så kan vi också acceptera andra och förstå att de är helt perfekta i sig själva.

 

Jag som gått igenom mycket lidande har lärt mig att leva med att det är en del av livet och det handlar om att lära sig, att utvecklas av det. Tar man sig ur det tuffa med insikt och kunskap i själen, väntar stora framgångar och omättligt mycket lycka efteråt. En blir liksom ett "nytt, bättre jag". Ju mer av det gamla som försvinner desto mer nytt kan ta plats. Det bästa är att vi själva är inredaren, och inget av det som vi vill ha inom oss kostar något, inte en spänn. Vi kan alltså bli och få precis vad vi vill!