Emmi Henriksson

Jag har tillbringat 10,5h i skolan varje dag denna vecka, är det konstigt om jag känner att tiden går fort?

 

Denna vecka i kursen "Sång och språk" jobbar vi för fullt med våra dikter och våra sånger som vi ska redovisa på torsdag. Ja, på torsdag gäller det. Även om det bara är inför klassen och mitt i en process (ingen färdig slutprodukt) är det ändå väldigt viktigt att lära sig så mycket jag kan och jag jobbar stenhårt. Ju mer jag arbetar, desto säkrare blir jag, desto större är chansen att jag blir nöjd.

 

Vi har då varsin dikt skriven av Kristina Lugn och fått välja valfri låt som vi tycker passar bra ihop med dikten.

Jag har valt låten The scientist av Coldplay. En fantastisk låt, den rör mig enda in i själen.
Men det är läskigt att sjunga, sång är något helt annat än att tala. I sången ska man pricka toner och människor lyssnar och dömer mer av ens röstkvalitét än i tal, Im sooo shaky! Men jag kan inte undvika att tycka att det är roligare än mycket, att sjunga, att få förmedla känslor genom musik. Jag tänker att jag ska fokusera på att förmedla känsla och inte att det ska låta som en näktergal helt perfekt. Och för mig blir det en stor utmaning att bara stå där på scenen och ta ton, solo, men jag ska möta min större rädsla, så bara jag tar mig igenom det här levandes så är jag nöjd. Man måste våga, våga prova och våga utmana sina rädslor, det är ju så man lär sig, så man blir bättre. Ibland måste man misslyckas för att lära sig att få det rätt till nästa gång, och det är helt okej att misslyckas.

 

Egentligen, det vi lär oss på skolan, det våra yrken som skådespelare går ut på, är just att vara nakna och blotta våra innersta själar inför främmande människor och deras tycken och omdömen. Vi måste vara starka, på alla sätt man kan vara stark på, men samtidigt så sköra och sårbara, ja helt nakna. För att komma dit måste man vara modigt och våga dela med sig av sitt själsliga jag och förstå att det är just det människor vill ha, det äkta, det sårbara, det genuina.
Det finns ingenting som griper mig så mycket som när jag ser och möter människor i livet som visar sitt sanna jag, sina rätta färger. Som inte har lagt på sig en massa lager, som inte bär en image och vill passa in i idealens coola kretsar. Jag vill möta människor så som dem är, med alla deras fel och brister, det är ju då de blir perfekta! Det krävs mod att våga blotta sitt djupaste inre. När man väl gör det är man sann mot sig själv och en vänskap med sin inre kritiker börjar ta form. Den vänskapen är den mest dyrbara av alla relationer i hela världen, att bli vän med sig själv.
När man hittat den vänskapen börjar man se på andra med nya ögon och man märker att många gömmer sig i skuggan av sig själva. Dem blir svåra att nå, svåra att lära känna, svåra att förstå sig på, okärleksfulla och opersonliga. Dem saknar den viktigaste vänskapen och kan inte må särskilt bra..
Alla är vi där någon gång, när självkänslan är på botten, därför tycker jag att dessa tankar är så viktiga att bli påmind om:

 

Våga vara dålig, våga vara tokig, våga göra bort dig, våga grina, våga säg vad du tycker, våga vara allt det där som är DU. För det är den du är, inget att skämmas för, du ska vara stolt över dig själv!
Och våga vara DU inför andra, för om du isolerar dig ökar risken till depressionte och det blir svårare att bygga upp dig ju längre ner du är gången.