Emmi Henriksson

Rätt som det är, mitt i stillheten, faller en stor skugga över mig och en rejäl vindfläkt får mig att studsa till och titta uppåt. – ”Oh my god! Det här är inte sant! Shiiiiit vad är det som händer?!” utbrister jag högt. Hittills har varenda händelse toppat varandra, men det här var bara för bra för att vara sant.
- ”En drake!! Oh my God, det är en drake!!!” En stor röd drake svävade i cirklar ovanför trädet där jag satt och jag skrattade så att tårarna började spruta. – ”Men nej, inte röd, jag gillar inte ens röd” sa jag snabbt efter att jag beskrivit dennes utseende. Det var som om draken hörde vad jag sa och i samma veva bytte den färg och blev blå i flera olika nyanser. Det var som om den kamouflerade sig, den skiftade i de blåa färgerna som jag älskar, ja till och med formen på sitt utseende. Ena stunden hade den stora taggar längs ryggraden och en stor pil längst ut på svansen, en gigantisk best som ändå strålade av vänlighet, och i andra stunden matchade den sitt utseende med sin insida. Då blev den söt, vacker och stilig, som en långhalsdinosaurie och den seglade ovanför mig och visade upp alla sina bedårande sidor. Jag hade tappat hakan redan vid första anblick och med stora ögon trånade jag efter varelsen som tycktes mig bekant och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. – ”Är det någon du känner igen?” frågade Chippa och jag kunde omöjligt se vem det var.
Så var hans stora ansikte helt plötsligt framför mig. Jag tittade djupt in i drakens ögon och det var som att möta min egen själs spegelbild. Jag sträckte min hand mot hans panna och kände hur vi blev ett. – ”Rober!” viskade jag, och tårarna rann nerför mina kinder. Vi tittade djupt på varandra, så som vi gjort så många gånger förut och jag kände mig hel, på ett sätt jag inte tidigare gjort under min resa. Han log mot mig, som att han sa att inte fören vi är tillsammans kan vi uppnå livets högre sanning, bli fullkomligt lyckliga. Jag grät, av lycka, av att känna skillnaden mellan att ha honom vid min sida och att leva utan honom och jag ville aldrig släppa taget om honom. Sen grät jag igen, av en inneboende sorg och han tittade på mig undrande varför jag grät. – ”Jag vet att du vill att jag ska följa med dig ut på äventyr, och jag vill följa med dig, men samtidigt vill jag stanna kvar här.” Jag blev stressad och fick ångest över att vilja följa med honom samtidigt som jag kände att jag inte var redo än, jag behövde sitta där på grenen en liten stund till. – ”Men jag vill inte att du ska stanna kvar här om du vill ge dig av… Jag vill inte hålla dig tillbaka, samtidigt som jag inte vill att du lämnar mig!” Jag kände mig orolig och kluven, som att jag behövde välja och han gav ifrån sig ett varmt drakskratt och genom ett tyst språk, som bara kan talas hjärta till hjärta sa han. - ” Jag kommer aldrig att lämna dig Emmi! Det är okej, jag förstår. Då sitter vi här en stund.” Och så satt vi där, tillsammans vi två och blickade ut över världen, lugnt och tryggt som om vi hade hela livet på oss. Som att vi inte behövde någonting mer, allt vi hade fanns precis där, när vi var tillsammans. Solen sken fortfarande lika klart och vackert och den blev starkare och starkare, som att den fyllde mig med kraft och mod.  Jag ställde mig upp på grenen, kände mig redo och en längtan för nästa steg och vårt nästa äventyr. Draken sänkte sin stora kropp inunder trädet så att jag kunde sätta mig på hans rygg. Mina ben började växa, mitt hår växte och jag kände mig annorlunda inuti och när jag satt mig tillrätta på hans rygg förstod att jag blivit kvinna.

 

(Nu i efterhand tänker jag att de där pauserna jag gjorde mellan varje ”nytt kapitel” är en oerhört vacker och betydande symbol. Att stanna upp och njuta, att inte ha för bråttom framåt, utan att kunna landa och vila i det som är, att leva i nuet. Samla kraft och energi tills en känner sig redo är livsviktigt, så att vi inte sliter ut vår hälsa, går in i väggen eller tappar bort oss själva, vilket är väldigt lätt hänt i vår samtid. Ofta strävar vi efter mer och mer, större och större, men då är risken att vi glömmer bort det betydelsefulla i livet, kärleken vi har inom oss och till dem som står oss nära.)

 

Han dundrade iväg likt attraktionen kanonen i en vindlande fart. Vi dök upp och ner bland molnen och det kittlade så härligt i min mage att jag tjöt av skratt. Jag var inte det minsta rädd, hade full tillit att han aldrig skulle låta något hända mig. Vi var ett, en och samma, vi tillhörde varandra och den känslan var bättre än hela den magiska flygresa vi var ute på. Han ökade farten som ett svar på min känsla, att han kände precis likadant och vi sögs in i ett stort moln av glittrande kristaller. Det var som att det vi kände inte fick plats i våra kroppar och inuti kristallmolnet exploderade vi. Det skulle vara orättvist av mig om jag försökte förklara känslan av att gå upp i något så stort, jag finner inga ord för den känslan, den har bara inträffat just då. Men våra kroppar var alldeles för små för att förstå, våra själar var för stora, så mycket kan jag sätta ord på varför vi exploderade, upplöstes från våra gestalter. En högre kraft tog tag i oss, jag kan inte beskriva det bättre än så. Vi blev till ett kristall regn och vi dalade, vi svävade i vakuum och livet, tiden, allt stod stilla. Där kan vi prata om att livet kändes fullkomligt, bortom all materia. Vi bara var i vår ur-skapelse, ett med varandra och det stora alltet och det fanns inget som var mänskligt i den känslan, det var större än så. Det var ren kärlek, kärlek som inte är kopplat till materia, som finns i alltet, som är grunden till allt levande som vi som människor kan uppleva, men inte på långa vägar på det här sättet, för många av oss har glömt. Jag tänker på Jesus och jag kan bara säga att det jag kände i mitt upplösta tillstånd var likt den kärlek Jesus hade i sitt hjärta om inte 100 gånger större ändå, för han hade trots allt en fysisk kropp vilket innebär vissa begränsningar.. I alla fall, det var mäktigt, det var rent, det var bortom ord!

 

Jag öppnade ögonen och där låg vi två, hand i hand, i våra mänskliga gestalter på en gräsmatta omringad av det glittrande kristall regnet. Av allt det som glittrade runt omkring oss, var hans ögon det som glittrade mest. Sättet han såg på mig är något jag aldrig upplevt förut. Jag har aldrig sett två ögon som ser på mig som om jag var det vackraste Gud skapat på denna planet. Det slog mig där och då, att jag aldrig tidigare vetat vad äkta kärlek var, vad det innebär att älska med hela hjärtat och att bli älskad, att ta emot kärlek. Ingen har någonsin älskat mig så som Rober och jag såg in i hans själ hur djup och innerlig den var, ren Gudskraft. Jag blev fylld av kärlek och varenda del av mig började glittra. Det tog inte slut, jag fortsatte att fyllas, men det gick inte mer, jag var fylld, det fanns ingen plats för att ta in mer just då, min kropp begränsade mig. Han tittade på mig och tänkte ”Vänta du Emmi, en dag kommer du kunna ta emot mer kärlek än du ens kan föreställa dig”. Jag tappade andan, blev svimfärdig och då satte han sig upp och drog mig tätt intill sig, leendes med hela hjärtat också som att han visste att jag var överfull av känslor men han inte var klar med att visa mig hur djup och innerlig hans kärlek var. Han sänkte sin blick ner framför våra fötter, där låg en liten damm som han lutade sig över, tittade djupt ner i som om han fått syn på något vackert. Jag följde honom som en dans, som att våra kroppar var synkroniserade med varandra och nere i dammen såg jag våra spegelbilder. Jag flämtade till när jag såg oss, våra spegelbilder var gamla och grå, vi hade rynkig hud och såg ut att vara runt 80 år gamla och jag tittade förskräckt upp på Rober där han satt bredvid mig, och då var han ung? Jag tittade ner i dammen igen, ja Gud, där satt vi, gamla och grå med skrattrynkor som prydde våra ändå vackra ansikten som lös av ungdom. Vi höll om varandra, hand i hand och vinkade till oss själva och jag kunde tydligt se hur väl vi hade tagit hand om varandra i livet. Det är så jag alltid föreställt mig att jag vill se ut när jag dör, lycklig och stolt över det liv jag levt tillsammans med den jag älskar. Där satt vi, min ungdomskärlek och jag, gamla och grå lyckliga över det liv vi levt..
Rober kramade min hand och skickade impulser till min kropp och våra spegelbilder blinkade flirtigt till oss ”Lycka till och njut” sedan försvann dem och vattnet formade om ytan och helt plötsligt såg jag en lekplats framför mig. En stor gul klätterställning med hängbroar, klätterrep, gungor och allt som barn älskar i en lekplats! Det var sommar och barn sprang omkring och lekte, jag hörde deras skratt och jag kunde känna hur roligt de hade det och en liten ljushårig flicka stannade upp och vinkade innerligt till mig, som om hon ville att jag skulle leka med henne. Bakom henne, på en hängbro stod en mörkhårig liten pojke och tittade längtande på oss. Mina ögon fylldes av tårar och jag förstod att Rober visade min vårt liv där nere i dammen. Han kramade min hand och förde sin andra mot vattenytan och började skriva med sitt pekfinger:
”P r e c i s    h u r    d u    v i l l”
Jag var redo att explodera för att det var för mycket att ta in och jag förstod i djupet av mitt hjärta att mitt liv kan bli precis hur jag vill! Jag kan fylla livet med precis vilka drömmar som helst, jag sätter mina egna gränser och i min värld är ingenting omöjligt, jag kan få precis vad jag vill, hur jag vill.
Lyckan bubblade som kokande vatten i mina ådror och jag förstod på riktigt, på djupet, att så är sanningen, hemligheten med livet – Vi skapar vårt paradis inom oss. När vi gjort det, uppenbarar det sig på utsidan, i vår verklighet!
 Att Rober var en del av mina drömmar gjorde mig lyckligare än någonsin, att han ville vara en del av mitt liv, skapa ett liv tillsammans med mig, var uppenbarelser som fick mig att gå från super känslosam till euforiskt sprudlande. Min själ började dansa och kroppen rycktes med. Jag skuttade upp från dammen och dansade i vinden som spelade sin hyllningsmelodi för mig. Jag dansade i min vackra långa vita klänning och håret fladdrade och smekte min kropp. Jag dansade som jag aldrig någonsin har dansat förut och dammen förvandlades till en stor sjö med en lång brygga som sträckte sig ut. Där på satt Rober, en vuxen man, med armarna om benen och följde med blicken varje steg jag tog, tittade på mig med stora glittrande ögon som att livet var komplett. Jag dansade på ängen som om mina ben aldrig mer skulle stå stilla, och jag var utan tvekan den lyckligaste själen på hela jorden. Detta var mitt liv, som jag skapat själv, tillsammans med min stora kärlek, den själ som hör ihop med min egen.