Emmi Henriksson

Jag närmade mig skogsgläntan och svängde in på stigen som bredde ut sig framför mig. Jag hade fortfarande ingen aning om vart jag var på väg eller vad som skulle hända, och kanske är det så livet ser ut ibland. Vi vet inte alltid exakt vart vi är på väg eller vad som väntar oss, men så länge vi färdas framåt, och inte bakåt, eller fastnar vid gamla grejer kan vi med en viss säkerhet förlita oss på att någonting kommer att hända oss. Gott som ont, det gäller att vara beredd på det mest oväntade och se på det med nyfikna ögon.

I dessa tankar blev jag avbruten när en vacker blå fågel uppenbarade sig för mig i mitt synfält. Från himlen dök den ner och fångade min uppmärksamhet utan större ansträngning. – ”En stor blå Disney-fågel” utbrast jag i förundran. Fågeln bredde ut sina vingar och de skimrade som safirer i solskenet. Den var gul på bröstet och ögonen skarpa och snälla. Den svävade framför mig, som om den tog ledningen på min promenad och jag fortsatte att gå samtidigt som jag begrundade varelsen. – ”Är det någon du känner igen?” frågade Chippa då jag för första gången blivit tyst under en längre tid. – ”Nej” svarade jag. Fågeln var för mig helt främmande, men ändå inte, den tycktes känna mig, eller så ville den lära känna mig och med ens hade den hamnat på min axel. Med ett barns stora ögon tittade jag på fågeln som nu satt på min axel, den verkade tam och rörde sig inte ur fläcken trots mina skumpande rörelse. Genom telepati viskade den något och jag utbrast i ett förvånat glädjeryck; - ”Va, menar du det? Är det sant?! Nej, du måste skämta, kan jag??!!” Fågeln svarade mig utan ord, jag hörde inte vad den sa, men jag kände det. – ”Menar du att jag kan flyga? Hur då? Hur är det möjligt?” Hundra tankar hann fara runt i mitt huvud gällande den flygpotential fågeln menade att jag besatt och helt plötsligt lättade mina fötter från marken och jag svävade. ”Hur är det ens möjligt?!” gormade jag i ett förtjusande skratt och fågeln log, ja ett brett leende och lämnade min axel för att flyga med mig.  Jag hade ingen som helst aning om vad det var som hände eller hur jag bar mig åt, men flög, det gjorde jag och fågeln tog vägvisarrollen och vi svävade allt högre och högre upp. Till slut var vi så högt uppe att trädtopparna att jag kunde smeka trädtopparna under mig. Där uppe var luften frisk och sval och det kittlade så skönt i magen. Från ingenstans behärskade jag flygtekniken och tog kommandot och fågeln och jag dundrade på i raketfart ovanför trädtopparna, vi lekte delfiner som hoppade i vågorna, fast vi flög högt ovanför marken.
En av mina största fascinationer i livet har alltid varit fåglars ekolod. Jag har begrundat och beundrat hur det är möjligt för dem att ta sig fram i dundrande fart i tät skog utan att krocka med träden. Så fågeln och jag dök ner i skogen och susade fram mellan stammarna, helt fantastiskt, det bara gick av sig självt oavsett hur snabbt jag flög. Efter en stund när jag hade blivit så full av intryck och glädje behövde jag stanna för att vila, jag var alldeles utmattad. Vi landade, nätt och mjukt på en stor gren i ett träd som liknade en ek och där satt vi en stund för att återhämta oss. Tankarna började snurra i mitt huvud ”Vad hade precis hänt? Hur var det ens möjligt? För det här hände ju, jag flög ju på riktigt!”.  Efter en stunds eftertanke insåg jag att det jag hade varit med om varit alldeles för bra för att vara sant och oron började gro i magen. – ”Var det inte meningen att jag skulle konfrontera massa jobbiga saker och ligga här och gråta?” tänkte jag högt. Jag vände mig mot fågeln som lugnt och stilla satt vid min sida och jag sa till den: - ”Det här var helt fantastiskt, tack! Men jag vet inte vad jag ska göra med allt det här flygandet, jag vet inte om det är min grej. Jag kanske borde klättra ner på marken igen. Jag vet liksom inte om jag är klar med det där nere.. jo men jag borde faktiskt klättra ner igen.” Fast besluten om att klättra ner på marken gjorde jag det. Jag svingade mig ner och landade med fötterna på jorden igen och drog en suck av lättnad, det här kändes bekant. Till min förvåning följde fågeln inte efter, den satt kvar på grenen och tittade återhållsamt på mig. Den skickade mig ännu ett budskap genom telepati och när jag mötte hennes blick var det som att hon sa: -”Nej Emmi, du ska inte befinna dig där nere på marken, du är klar med det. Det är dags att du prövar dina vingar, oanade höjder och ting väntar dig!” Jag förstod vad hon sa, också vad hon menade men jag var tvungen att stanna upp en minut och verkligen låta hennes budskap fylla hela mitt hjärta. Jag lyfte min blick mot grenen där hon satt och jag log, jag kände en styrka omfamna mig och jag visste att hon hade rätt. Jag tog tag i grenen och svingade mig upp. – ”Tack”. Sa jag. ”Tack för att du visar mig vägen när den inte är självklar för mig”. Fågeln log mot mig och lyfte sitt huvud och blickade upp mot trädets topp. Jag visste att hon ville att jag skulle vidare, så jag fattade greppet om grenen ovanför och svingade mig upp, gren efter gren. Ju högre upp jag kom desto mer energi fick jag, desto starkare blev jag och jag kände mig som Tarzan där jag svingade och klättrade mig upp mot oanade höjder. Jag nådde toppen och jag satte mig på en stor tjock gren som sträckte sig långt utanför trädets stam. Jag kunde inte tro mina ögon! Nedanför mig var ett oändligt hav av skog, vars trädtoppar lekte kurragömma med en lätt dimma som låg och smekte deras kronor. Solen var mig så nära, den lös som en guldmedalj på den klarblå himlen och luften närde mig med den renaste livsglädje. – ”Jag älskar höjder!” skrek jag av fulla hjärtat. Trädet jag satt i såg precis ut som det i Lejonkungen och hela världen låg under mig och jag var inte det minsta rädd för att sitta där på grenen och dingla mina fötter. Det var säkert flera mil ner till marken och ju längre bort jag tittade, desto större växte landskapet, oändligheten. Flera gånger var jag tvungen för att samla mig, min själ höll otaliga gånger på att lämna mina kropp då det var en så fantastisk känsla att se och uppleva denna utsikt och känna den storhet som jag kände. Jag satt där och vilade mig och njöt av varenda sekund, snacka om att fånga dagen. Jag hade kunnat sitta där i en evighet, utan problem, mina endorfiner maxade min kropp och jag hade kunnat leva på det i år! Men efter en stund, när jag hade landat ordentligt slog det mig att nu när jag hade nått toppen, kunde jag då komma längre? fanns det ytterligare mer äventyr att erbjuda mig? Jag log och gnuggade mina händer, självklart visste jag redan svaret, frågan var bara- Vad jag skulle få vara med om!