Emmi Henriksson

 

 

Jag var redo. Det kändes som att jag aldrig hade varit mer redo i hela mitt liv inför den utmaning och resa som låg framför mina fötter. Dörren var så vacker, så inspirerande, vit, antik med det stora guldiga nyckelhålet. Jag la handen på dörren och sköt den försiktigt framför mig, den öppnades och jag möttes av ett stort bländande ljus. Jag kom in i rummet, vände mig om så jag blickade in i dörren och stod där och hämtade andan.
- ”Nu är jag inne, men jag står och tittar in i dörren”. Sa jag. Jag beskrev allt för henne, i minsta detalj. Orden bara forsade ur min mun och hon hann knappt att ställa några frågor, mitt undermedvetna jobbade på av bara farten. Jag vände mig om för att se efter vart jag hade kommit, vad som låg bakom dörr nummer 11.
- ”Är du inomhus eller utomhus Emmi?” frågade hon.
- ”Det är så ljust här, det bländar mig nästan.”  Jag kisade med ögonen för att se efter vart jag var, visst var jag utomhus. En stor sol lyste över mig, strålade på mig och omfamnade mig. Min älskade sol. Jag tittade ner på mina fötter och såg det grönaste gräs jag någonsin skådat. Jag gick ut på det, kände det under mina fötter och det kittlade så härligt. Jag blickade upp och landskapet jag såg var himmelskt. Grönt överallt, träd, gräs, en liten äng låg framför mig, omringad av träd med fågelsång. Jag höll på att tappa andan. – ”Är du ensam?” – ”Ja” svarade jag då jag inte hunnit se någon, samtidigt som jag visste att jag absolut inte var ensam. Ett mellanting mellan en flod och en bäck uppenbarade sig på min vänstra sida. En klarblå levande flod ringlade igenom landskapet, och lite längre fram satt en kvinna, naken och badade sina fötter i den. Hon var smal, mörkhårig och enastående vacker, jag visste direkt att det var min mamma. Tårarna började rinna nerför mina kinder, av lycka främst, av att få möta henne där på den underbara platsen. Jag grät, och det var helt okej. Chippa kom fram till mig och la en servett i mina händer och sa tröstande ord, - ”det är okej, låt det komma ut.” Jag var 10 år gammal, barfota i min vita klänning sprang jag fram till mamma och satte mig bredvid henne. Jag grät och det kändes skönt, hon var med mig, hon satt där och tittade på mig med glittrande ögon och hennes kärlek lös upp hela platsen där vi satt och hon la armen om mig.  Jag stoppade ner mina fötter i floden, det var kallt men uppfriskande och vi plaskade och skrattade tillsammans. Jag skrattade ömsom grät. – ”Gråt inte lilla Emmi, du har ingenting att vara ledsen för. Se dig omkring, se så mycket vackert livet har att erbjuda dig. Jag mår bra nu, jag har det så fint här där jag är nu. Livet jag levde var för svårt för mig, alldeles för jobbigt, men nu är det bra igen. Och du min vackra flicka, du måste släppa taget, det är dags att gå vidare nu. Du har så mycket att hämta av livet och jag kommer alltid att finnas vid din sida, alltid. Men nu är det dags, se dig om, ge dig ut i världen och lev det liv du alltid drömt om.” Hon pussade på min panna, på samma sätt som jag pussade hennes farväl den där natten för 14 år sedan, och sen hoppade hon i vattnet, skrattandes och så lycklig. Jag tittade på henne och visste att hon hade så rätt, hon kommer alltid att finnas vid min sida, så nära, men ändå så långt bort, och det är dags nu. Jag visste att jag behövde gå vidare, men det var så skönt att sitta där med henne och skratta och njuta av solen och grönskan, ta igen allt vi missat. Livet var perfekt med henne, jag behövde inget mer så länge hon fanns där bredvid. – ”Stanna mamma, bara en stund till, lämna mig inte!” skrek jag i förtvivlan. Hon vinkande i vild glädje och kastade slängkyssar mot mig där jag satt i gräset på kanten av floden och en varm vind kom över mig och torkade mina tårar. Hon simmade längre ut i floden, stannade upp och kastade fler slängkyssar och försvann sedan iväg i dimman, bort till andra sidan. Jag visste att hon hade rätt, och tårarna slutade rulla. Jag satt kvar en stund och lät vinden fylla mig med sin värme och trygghet, hon skulle vara med mig, vart jag än går - i allt jag gör, som en varm sommarvind. - ”Jag vet” sa jag högt. – ”Jag vet att jag ska gå vidare, men jag vill bara sitta här en liten stund och samla kraft. Sen kommer jag att bli rastlös och vilja se mig om efter fler äventyr, jag vet, jag är sådan.” Och jag brast ut i skratt! Jag visste att jag hade så rätt. Efter en stunds vila kände jag att jag hade samlat mig, och rastlösheten kom krypande och jag visste att det var dags att gå vidare. Jag reste mig upp för att gå vidare, lämna denna ljuvliga plats för andra äventyr, med vetskapen om att mamma fanns med mig i vartenda steg. Jag kände mig stark, kraftfull och nyfiken på vad jag nu skulle få upptäcka så jag vände mig om, bort ifrån floden och skådade en minst lika vacker plats framför mig. En busig skog fylld av fågelsång och färggranna blommor bredde ut sig, och fåglarna lockade på mig med sin harmoniska kärlekssång. En bredare stig gläntade i början av skogen och jag hade ingen aning om vart jag skulle gå, men tog ett par steg i riktningen framåt, mot den äventyrsfulla skogen. Jag lämnade floden och mamma bakom mig, glad, lycklig och förväntansfull. Jag bara visste att resan bara hade börjat..

 

 

 

 

 

Emmi Henriksson