Emmi Henriksson

 

Jag susade förväntansfullt fram i Robers bmw z4, nercabbat, med solen glittrande över mig. Jag har väntat på denna dag i några veckor nu och idag var den äntligen här! Min GPS tog mig på villovägar, en tacksam resa runt de mest vackra lant områdena utanför Vaggeryd. Skog, ängar, sjöar och små söta stugor flög jag förbi med ett inre och yttre leende, trallandes på sånger från radion. Slutligen hade jag nått min destination och jag blev varmt bemött av landet med sin grönska och underbara doft, och av Chippa som var kvinnan jag skulle träffa. Jag hade beställt tid hos henne för att göra en regression, vilket betyder att en genom hypnos går in i sitt undermedvetna och bearbetar händelser, trauman, sorger och annat som sitter lagrade i kroppen. Hon visade mig in till sin jobbstuga som låg emellan hennes hus och stall och jag kände mig som hemma där ute på landet. Jag var nervös och förväntansfull utan några konkreta förväntningar på vad jag skulle få uppleva. Min bästa vän har varit där och själv gjort samma sak och hennes upplevelse fängslade mig, därför bestämde jag mig för att gå själv gå dit. Också för att ett av mina största intressen är att ta hand om min kropp och själ, att må bra och göra mig av med all skit som samlats på under min livstid, som ni redan vet att jag jobbar med.            

Från Chippas hemsida:

”Regression står för att regrediera, d.v.s. att gå bakåt i tiden. Allt som vi någonsin hört och upplevt lagras någonstans. Det lagras på vår ”hårddisk” eller i vår ”ryggsäck” som jag också kallar den. Denna ryggsäck blir allt tyngre med åren och för att innehållet inte ska göra oss sjuka är det absolut nödvändigt att städa med jämna mellanrum. Gör vi inte det kommer denna information fortsätta att vara lagrad i vårt cellminne och ligga där och skapa en rad obalanser. Vårt cellminne ärver vi dessutom av våra förfäder upp till 6 generationer bakåt, så det finns en del gamla trauman att ta hand om i regel. Som en del i att jobba med grundorsakerna till varför vi är sjuka och i obalans, väver jag in regressioner i L.I.F.E-balanseringarna. Denna kombon har visat sig vara väldigt effektfull för att släppa taget om gammalt skräp som vi bär med oss i vår ”ryggsäck”.                               - Chippa

http://frekvensmedicin.se/regressioner/

Jag slog mig ned i hennes fåtölj och hon berättade hur processen skulle gå till. Jag hade valt att göra en regression tillsammans med en balansering, som görs via ett L.I.F.E-system ( i en maskin) som scannar av kroppen och som hjälper kroppen att läka och få fram information om hur den mår. Läs mer om balansering här:  http://frekvensmedicin.se/l-i-f-e-system/

Jag berättade för henne att jag främst var intresserad av regressionen, att gå in i mitt undermedvetna för att se vilka konflikter som finns och råder där. Som ni vet har jag aktivt jobbat med mig själv på olika sätt under en längre period, som mest började jag förra sommaren att noggrant gå igenom mitt liv. Jag är mycket väl medveten om många av mina trauman och sorger som jag bär på, händelser som ärrat och skadat mig, men jag ville göra regressionen för att på djupet kunna dyka ner i mitt undermedvetna för att se om det finns fler saker som spökar, som jag inte är medveten om.

Hon satte på mig band (harness som det heter) runt huvudet, fot och handleder som är kopplade till maskinen. Samtidigt som hon skulle utöva regressionen (som går till som en hypnos) skulle maskinen jobba med att scanna av min kropp och skicka in läkande frekvenser i mina celler, så hon frågade mig om jag hade ont någonstans. I knäna svarade jag, vilket ledde till att hon fokuserade mycket på det området. Sen fick jag luta mig tillbaka, ta några djupa andetag som förberedelse inför hypnosen. Några tårar hade redan börjat rulla ner för mina kinder då jag beskrev förlusten av min mamma som barn och rädslan i att bli lämnad, men det kändes okej. Skiten måste ut och jag var beredd på att gå djupt för att bli läkt så mycket jag kan.
Jag blundande, pulsen var hög, hjärtat bankade snabbt och jag tog flera djupa andetag för att slappna av. Hon började med att säga att jag snart skulle stå vid en trappa som skulle leda mig ner i mitt undermedvetna. Hon skulle guida mig genom resan, ställa frågor, och jag skulle högt berätta för henne om mina upplevelser, utan att forcera, bara låta mitt undermedvetna jobba och säga det som kom upp. När jag var redo, när jag såg trappan framför mitt inre skulle resan börja.

Det tog inte lång tid innan jag såg den. Den var vit med guldräcken som ledde ner i ett mörker. Jag var barfota och hade på mig en vit långklänning och jag höll ett ljus i handen, ett vitt ljus som satt på en gammal guldig ljushållare. När jag beskrivit detta för henne, bad hon mig att ta ett trappsteg neråt, totalt skulle jag gå 10 steg ner för att nå djupet. Med lätta steg tog jag mig ner, steg för steg, men när jag började närma mig det 6e kände jag mig aningen rädd, det var så mörkt där nere. Men snabbt kom jag på mig själv med att vara rädd och påminde mig att jag inte hade något att frukta, då jag höll ljuset i min hand som skulle lysa upp och visa mig vägen. När jag kom ner på det 10de trappsteget sa hon att en lång korridor låg framför mig. En korridor som bestod av olika dörrar. Hon bad mig gå längs korridoren tills jag fann en dörr som jag ville gå igenom. Jag gick där nere med mitt ljus, passerade dörr efter dörr, jag nästan skuttade fram i iver då jag var så stolt att jag inte var rädd trots att det var mörkt. När jag kom till dörr nummer 11 så stannade jag.
– ” Nu är jag här, dörr nr. 11. Det är en stor vit, antik dörr med ett nyckelhål gjort av guld” sa jag.
- ”Bra Emmi. När du känner dig redo är det dags att öppna dörren och gå in”.

 

Visst låter det spännande?! Vänta ni bara till ni får läsa vad jag fick vara med om. Det var helt fantastiskt, vilken resa! Men det kan jag inte skriva om nu, ni får ha lite is i magen ;)

 

Allt gott, all kärlek till er, fina läsare!

 

Emmi Henriksson