Emmi Henriksson

Haft en fantastisk dag idag! När sommaren är som bäst i Sverige är det molnfritt och 25 grader varmt, livet! Allt en gör blir 10 gånger bättre bara det är sol ute. Om jag fick en önskan uppfylld så skulle jag vilja dra solen närmare vår planet, och tjocka till ozonlagret! Jag tror inte att jag är den enda med den önskan?

Mina tankar har vandrat vidare kring det här med förlåtelse. Det finns något så makalöst stort bakom det där begreppet. Det kan göra så mycket med våra liv.
Mina tankar vandrar till en fantastisk människa jag högaktar och ser upp till enormt, Jesus. Tro vad en vill om han är sann eller ej, men visst är det en fin berättelse? Att en människa offrade sitt liv för att vi efterlevande skulle få möjlighet att lära oss om hemligheten med livet – Att älska gränslöst. Även om jag inte kallar mig kristen längre så finns det så mycket vishet i hans budskap, värda att tänkas på. Yes, parantes ;)

 

Jag spinner vidare på förlåtelse, kärlek och att släppa taget om slagget och skiten som vi har samlat på oss under vår livstid.
En gång när jag var liten var jag med om något jätte hemskt, ett starkt minne jag har som passar utmärkt till min rubrik ”Att förlåta någon som inte ber om förlåtelse”. Bland alla de skolor jag gick på under min barndom så råkade jag utför en klass som var katastrofal.  Jag minns mina år i mellanstadiet som otrevliga och grymma och killarna var orsaken till detta. Händelsen utspelade sig i 4an/5an, en gång när vi hade syslöjd. Jag satt på min plats, syendes, helt ovetande om vad som snart skulle inträffa. Plötsligt känner jag hur något sticker till i ländryggen på mig. Jag ryggar framåt som en reaktion på smärtan och skriker till. Jag vänder mig om och ser hur en kille i min klass står bakom mig med en sax i handen och på saxen sitter en sy spole. Jag förstår ingenting och jag känner en stickande känsla i ryggen och kan inte på en lång stund definiera om det är en varm eller en kall känsla, tills det börjar bränna som fan.  Killen skrattar och springer tillbaka till sin plats och jag har ju väckt uppmärksamhet med skriket jag gav ifrån mig så min bordsgranne sitter och stirrar häpet på mig när hela jag håller på att sprängas av en smärta som ville komma ut. Jag ville inte förnedra mig själv genom att börja gråta, men smärtan bara ökade i min kropp och jag kände hur gråten höll på att brista ut ur alla mina porer på hela kroppen så jag tog flykten ut ur klassrummet.  Jag hann inte mer än halvvägs innan jag började stortjuta och jag hulkade mig fram till toaletten. Jag kom in, i säkerhet och utom räckhåll för någon och tittade mig i spegeln för att se vad det var som hade hänt. På ryggen hade en stor röd spräcklig fläck uppkommit som jag märkte spred sig och det gjorde något så fruktansvärt ont så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Som det kan bli så hamnade jag i ett smärtchocktillstånd och det dröjde inte länge innan toaletten var full av mina klasskompisar som även dem fick panik av händelsen. Blurr blurr säger minnet.Det hade då visat sig att den här killen hade tagit sin sy spole, (undertrådsspolen, whatever name it has) satt den på en sax och gått och värmt spolen på ett strykjärn för att sedan gå och bränna mig. Efter en stund kommer min klassföreståndare till mig där jag sitter på toaletten och jag berättar vad som hänt. Hon går och pratar med killen och kommer sedan tillbaka till mig och säger följande:
- "***** säger att han säger förlåt till dig, om du säger förlåt till honom".

 

Där sitter jag, gråtandes som en kalv på toaletten, 10-11 år gammal, bränd i ryggen av min klass”kompis” som ber mig att be om ursäkt först? Jag visste inte ens vad jag hade gjort??!!
– Jag ångrar med hela mitt hjärta att jag bad honom om ursäkt!
Min klassföreståndare går och hämtar honom, han sticker in sitt huvud genom toalettdörren och stirrar på mig med blicken -”Säger inte du förlåt, tänker inte jag säga nått”.
Det kändes som att hela min kropp, där och då, kastade sig runt toalettväggarna i panik av smärtan, desperat att få höra ett förlåt så att det kunde lindra och ta bort värken i min rygg.
- ”Förlåt!” Hulkar jag ur mig mellan mina kväljningar. Hans ynka förlåt var inte ens uppriktigt, inte så jag minns det. Jag kände inte att han ångrade sig när han sa orden, vilket gjorde mig ännu mer ledsen, som att jag blivit lurad och bedragen. Smärtan försvann inte med orden, tvärtom, det blev värre då hans ord var så tomma och innehållslösa att det fick mig att spy på köpet.

När chocken hade lagt sig kunde jag reflektera klarare över vad som hade hänt, varför det hade hänt. Precis innan syslöjdslektionen hade vi haft rast och på min tid brukade vi ofta spela ett bollspel som heter King. Det killarna ofta brukade göra var att se till att alltid smasha ut alla oss tjejer så att vi aldrig fick vara med och spela. Aldrig. Jag var rätt trött på dem kan jag erkänna, och jag kunde vara den som sa ifrån när de var elaka, vilket jag antar gjorde det hela mycket mer roligt för dem. Så jag lyckades hålla mig kvar under spelet till dess att jag blev King. Då gjorde jag som så att jag smashade ut honom, spelade med samma mynt som dem, och han blev tjurig som katten, det märkte jag då han svor åt mig så det hoppade vidriga paddor ur hans lilla söta mun. – ”Rätt åt dig” eller något i stil med det, kan ha slankt ur mig samtidigt, då det inte var mer än rätt att han åkte ut, när dem paktade ihop sig så fult mot oss. Jag vill typ säga, ”Är man med i leken så får man leken tåla”, men tydligen var detta ingen lek, det var fucking blodigt allvar. Bokstavligen!

Min poäng är väl, be för fan aldrig om ursäkt om du inte menar det. Förlåt inte någon förrän du ser, känner, märker, hör och förstår att den verkligen, uppriktigt ångrar sin handling.
Ånger är en viktig faktor i att kunna förlåta.
Han och jag bad varandra om förlåtelse med bara ord, tomma ord. Jag skulle aldrig bett om ursäkt, och han skulle få en rejäl uppläxning tills han insett vilket brutalt fel han gjort och sedan skulle han själv få tänka ut på vilket sätt han ville be om ursäkt på.
- Hur skulle han få mig att förstå att han ångrar sig, insett sitt fel och vill ha förlåtelse?
Jag minns inte ens att rektorn blev inkopplad i det där fallet, tror aldrig vi pratade om det igen efter själva händelsedagen. Helt jävla brutalt sjukt. Jag fick förutom ett helvete den dagen i form av smärta, dessutom svinkoppor som höll i sig i veckor. Men aldrig fick jag ett ångerfullt ”förlåt”. Han fortsatte sedan att vara samma elaka skitstövel tills vi skiljdes åt i slutet på 6:an.

Det finns så många jag mött genom mitt liv som jag blivit skadad av, och säkert en hel del som jag själv har skadat också. Några stycken har jag hört av mig till, bett om förlåtelse för elaka saker jag sagt eller gjort, av anledningen att jag själv vet betydelsen av att få höra ett uppriktigt förlåt. Jag har insett att det jag gjort kan ha skadat en människa, ärrat den för livet och trots att det gått många många år har jag hört av mig och sagt förlåt. Kanske kunde det där förlåtet vara precis vad den personen behövde för att kunna glömma och gå vidare? Bli hel igen. Jag hoppas verkligen att det dödade ekot av den smärta jag en gång orsakade.

Men hur förlåter en någon som inte ber om förlåtelse? Någon som skadat men som inte bryr sig eller ens är medveten om den skada den gjort? Hur släpper en sådana minnen och blir fri från det? Vi kan ju inte förvänta oss att alla dem som gjort oss illa en dag plingar på dörren, skickar blommor eller brev..

Jag tänker att en får gå igenom händelsen gång på gång i sitt huvud och släppa ut alla känslor som kommer upp när en tänker på det. Gråt, skrik, känn ilska, känn hat, bli arg över det den gjort och gör det tills ilskan och vreden lättar.
Sätt upp ett datum där du säger till dig själv att *då ska jag ha bearbetat klart. Jag tror det kan vara bra att sätta ett datum för att en inte ska släpa med sig skiten för länge, det kan om en har otur gå så långt att en blir bitter och hatisk istället.
Glöm inte att känslorna måste ut ur kroppen! Du måste bli av med skiten. Hitta ditt sätt att uttrycka dig. Själv dansar jag, spelar teater, skriver, gråter.. mest älskar jag att skrika. När den mesta smärtan/vreden har försvunnit, gå över till nästa steg.
Då är det dags att gå in i tanken att bli den elaka personens mamma eller pappa. Detta lärde jag mig i en workshop med Suzanne Osten på teaterhögskolan. Bli den elaka personens förälder och försök att försvara/förstå dig på personen. Varför gjorde hen så? Finns det något hen bär på som orsakade den elaka gärningen?
Det finns alltid anledningar till varför människor är elaka. Det är ingen ursäkt eller ger dem rätten att bete sig hur som helst, Aldrig, men det är en anledning. Genom den anledningen kan vi få förståelse för dem, och förståelse är vägen till empati som innebär att vi känner med varandra.

Vi får inte glömma att förövare är människor, vilsna och trasiga sådana, som innerst inne är små barn som bara vill bli älskade, men saker gick snett på vägen. Kan vi se det barnet, som vi själva även bär på, blir det lättare att förlåta dem som inte själva ber om förlåtelse.  
Vi får inte heller glömma att vi inte förlåter för deras skull, utan för vår egen. För om vi kan förlåta andra, betyder det också att vi kan förlåta oss själva, för vi har också gjort elaka saker, och kommer säkert att såra någon, någon gång, på något sätt.

Att förlåta med hjärtat innebär att när vi väl har förlåtit, ska vi gå vidare. När vi gör det aktiva valet att förlåta, att släppa taget, då måste vi släppa skiten och ”glömma”. Vi kanske inte kan radera minnet av händelsen ur vår hjärna, men glömma på det sättet att vi inte får klandra personen i framtiden för vad den en gång gjort. Ska en förlåta, ska en också släppa taget och gå vidare. Det är först när vi släpper taget om det gamla, som nya ting kan komma och fylla vårt liv. Så, vad vill du fylla ditt liv med?

 

 

Emmi Henriksson