Emmi Henriksson

Att bli sviken, lämnad och sårad kan skada oss och ärra oss djupare än vi tror. Speciellt om det handlar om någon som vi älskar djupt, som vi tror ska vara ryggen som alltid finns där när vi behöver. Så vad innebär det egentligen att förlåta? Hur förlåter en någon som skadat och ärrat? Här har ni min berättelse och mina tankar:

I 7 månader har vi brottats med sorg, besvikelse och smärta. Båda på olika sätt, men över samma förlust. Jag har inte velat skriva om det här, känts för privat, men nu vill jag dela med mig då jag har lärt mig en av livets viktigaste lärdomar, att förlåta, att välja kärlekens väg.

I november förra året tog det slut mellan mig och min livs kärlek. Jag trodde att jag funnit honom, han som min själ så länge längtat efter och sökt. I två år höll det, tills han beslutade sig för att ge upp oss. Sanningen är att han var rädd, ja så kan det vara. Han var rädd att förlora mig, rädd att lämna Jönköping för att vara med mig i Stockholm, rädd för att livet skulle bli bajs. Ju mer han tänkte på det, desto räddare blev han och det som gjorde det värre var att han inte pratade om det.
Kort och gott, det du tänker på blir din verklighet, och när hans bägare blivit full valde han valde att lämna.

Det kom som en chock för mig. En traumatisk chock. Hela min värld föll samman, alla mina planer, alla mina livsdrömmar föll samman och jag var mitt uppe i mitt första år på scenskolan. Inte nu! Det här får bara inte hända. Men jag plockade fram min skyddsutrustning, den jag haft sen barnsben, ett sätt att skydda mig från smärta för att orka med vardagen, den kom på snabbt.
- "Han är inte värd mig", intalade jag mig till dess att det blev min sanning!

Under jullovet möttes vi igen, jag bröt ihop, han ångrade sig och vi försökte igen. Men vi hade inte förmågan att kunna sätta ord på våra känslor, som då var ett virrvarr i oss båda och det gjorde mer ont än gott. Han har aldrig älskat, aldrig varit kär förut och hade ingen aning om hur han skulle göra. Jag var så splittrad, kände mig sviken och sårad och orkade inte med alla missförstånd.
Jag flyttade ut. Han.. jag.. vi..? lämnade varandra. Bägaren hade runnit över för oss båda.

Dagar, veckor, månader gick. Han var förkrossad, ville bli förlåten och rätta till. Jag ville ha lugn och ro runt omkring mig, jag behövde andas, få luft. Allt hände på samma gång. Skolan, Stockholm, pappa som blev sjuk, nya intryck, nytt hem-ny familj, varje varje dag var fylld av nya händelser!
Ju närmre han ville komma mig desto mer sköt jag bort honom. Allt på en och samma gång. Till slut fick jag panik, kallsup på kallsup, min sista chans till att få syre och jag slängde ur mig:
- ”Det blir aldrig mer vi igen, förstår du vad jag säger, ALDRIG MER!”

Jag hörde hur hans hjärta föll i bitar. Där kom tystnaden och jag hörde varje bit krossas mot marken som om det var gjort av glas. Han svor på att lämna mig ifred, att nu skulle han inte försöka mer.

Äntligen blev det tyst, eller ja.. till en viss del. Men jag visste att detta hade skadat mig mer än vad jag kunde känna just då. Jag känner mig själv så pass bra att jag vet att det skulle slå tillbaka på mig så fort jag fick tid att pusta ut. Men jag bestämde mig, jag bestämde mig så hårt för att inte gå tillbaka. Att han inte förtjänade mig. Jag var fylld av sorg, besvikelse och olust då han kunde göra så här mot mig när jag behövde honom som mest.
- ”Hur kunde han?” Ekade i mitt huvud. Jag blev mer och mer säker på att vi inte var menade för varandra. Jag blev bombsäker. ”Han om nån borde förstå att man inte gör så här mot mig!”

Sommaren kom med sitt underbara lugn och byggde upp mig igen. Jag fick vila, pusta ut, andas, reflektera och rensa ut min kropp som var fylld av både det ena och det andra. För några veckor sedan bestämde jag mig för att höra av mig till honom. Jag ville gå vidare som vänner, träffa honom, prata ut, se varandra i ögonen och säga hejdå på riktigt. Vi möttes, jag var pansarhård, bombsäker på vart jag var på väg med mitt liv. Nu skulle allt handla om mig själv och jag skulle börja om på nytt med fokus på mig. Men något hände..

Han satt framför mig, sårad & förkrossad, men ändå stark. Jag kunde bildligt se ”såren på hans kropp och i hans själ” efter dessa 7 månader och det gjorde ont i mig, men förändrade inte mitt beslut. Vi skiljdes åt, jag var lättad att se att han lärt sig, utvecklats och förändrats, men jag kände inte riktigt att vi var klara där. Jag hade rätt. En vecka senare hörde han av sig igen och ville ses, han hade inte sagt allt han ville säga och klart att jag ville ställa upp. Jag vill numera lösa alla knutar i mitt liv som jag skrivit om tidigare, rensa ut och rena mig själv, så vi sågs igen.

Han frågade mig rakt ut, innan vi fått in maten vi beställt, om det fanns något inom mig som kunde tänka sig att börja om på nytt. Jag tittade på honom och skakade på huvudet.
-" Nej Rober, jag vill bara att vi avslutar det här som vänner, så att vi kan gå vidare på riktigt."
Han såg nervöst på mig och när orden sjönk in i honom förändrades hela atmosfären där vi satt. Någonstans inom mig visste jag att det var det han ville fråga, och jag visste hur han skulle reagera. Sista gnuttan av hopp lämnade honom, lågan slocknade och det blev jobbigt, till och med för mig där jag satt skyddad i min pansarrustning. Vi satt tysta en stund, maten kom in och han bara petade i den. Sen var det något som hände, jag pratar i bildspråk och det var som att han tog matkniven och skar upp sitt bröst och slet ut sitt hjärta och la det på bordet framför mig. Hjärtat började tala, eller sjunga, genom telepati som trängde sig igenom min rustning. Hans hjärta talade till mitt bakom min rustning, visade mig hur han hade mått under dessa månader utan mig och mitt började gråta. Mitt hjärta grät, det började sörja över förlusten och tårarna bara rann. Jag var inte beredd på den här reaktionen hos mig själv, jag trodde jag var över detta, jag var ju bombsäker?!

Jag kunde inte säga mer, jag upplevde bara en massa känslor, positiva känslor kring det som var och kring det som hände just nu. Kemin mellan våra hjärtan var inte som förut, det var något nytt, något slipat, förfinat och djupare. Han sa att han insett att han kommit underfund med att det inte finns någon annan än jag, att han är villig att vänta på mig så länge det krävs för mig att hitta tillbaka, så länge det finns känslor ville han göra vad som helst för att vi skulle bli ett igen. Jag satt där, stum och tyst, och tittade på honom, min andra hälft och jag visste varken in eller ut.

Vi skiljdes åt efter den middagen och jag åkte hem, i chock, full av känslor jag inte känt på 7 månader. Jag kom hem, tittade på våra bilder, läste vår bok vi skapat om vår historia, läste våra brev, och då var det som att all kärlek kom tillbaka. Kärleken jag förträngt i mitt sårade tillstånd hade nu väckts och kommit runt min skyddsutrustning och jag blev bräcklig och vag. Under två dagar pratade jag allvar med mig själv, jag gick till botten med vad det var som hade hänt och vad som nu höll på att hända. Ena delen av mig älskar honom så djupt, andra ville inte gå tillbaka.

Under en av mina konversationer med mig själv var det som att en annan del av Emmi väcktes till liv. En skarp, förnuftig och kraftig del av mig själv tog kommandot totalt och tog tag i den delen av mig som sa nej, blängde allvarligt men vänlig och sa:
- ”Kära Emmi. Nu äntligen har jag fått komma fram, som jag väntat! Under min fångenskap inuti mig själv har jag fått tid att tänka och kommer nu att ställa lite frågor till dig. Fråga 1. Vad är det som gör att du inte vill gå tillbaka, förlåta honom, när du vet hur mycket ni har älskat varandra? När du ser hur ångerfull han är, när han lägger hela sin värld vid dina fötter?”
Den tvivlande delen stirrade häpet på den kraftfulla med rädsla i ögonen, tänkte efter och klämde slutligen fram:
-”Rädsla”.
–”Rädsla för vad då?” svarade den kraftfulla med glittrande ögon.
- ”Eh, ja, vad tror du? Rädsla att bli sviken och sårad igen. Rädsla att det ska bli som det var, att inget har förändrats, att samma sak upprepas igen. Fattar du inte det, jag är rädd!”
Den kraftfulla log, mjuknade och tänkte efter.
-”Visst brukar du säga att kärleken övervinner allt? Är inte det ditt motto?”
- ”Jo” svarade jag blygt med en undran om vart jag ville komma.
-” Men varför låter du då rädslan styra dig? Om du vill att kärleken ska segra, låt den göra det då! Du vet ju om att kärleken är den enda rätta vägen, då måste du våga gå den också. Sluta tänk på vad du kan förlora, tänk på vad du kan vinna istället. Om du inte ger kärleken en chans så kommer du aldrig att få veta. Oavsett om det blir ni resten av livet så har du i alla fall vågat testa igen och det kommer att göra dig stolt i framtiden.”

Det började klarna för mig helt, i alla delar av min kropp. Jag började förstå vart jag var på väg. Jag hade ju så rätt, jag menar, den delen om kärleken var ju så rätt.  Jag tänkte vidare på tanken, bollade idén med min kloka moster och även hon sa:
- ”Du kanske inte är klar med honom? Det kanske finns mer du ska lära dig av ert förhållande, att förlåta till exempel. Att förlåta och älska igen?!”
Jag var övertygad om att det var rätt att våga följa mina positiva känslor och jag tog beslutet att ge oss en ny chans.

Nu sitter jag och ler när jag sätter ord på det som har hänt under bara 3 veckor. Jag ler för att jag känner en stolthet att jag vågade. Jag visste att jag skulle slitas mellan kärlek och tvivel när jag fattade beslutet, jag var beredd på en omtumlande resa. Och också som jag visste, så står han  redan nu stadig vid min sida när de stunderna kommer då rädslan sköljer över mig och bara älskar mig mer. För att han vet och är så säker på vad han vill. 
Vad det beträffar mig så har jag mycket kvar att reda ut, gå igenom för att kunna släppa helt. Men jag börjar på riktigt förstå att det är något oerhört kraftigt som får oss att dras till varandra. Vi har en kemi, en gnista, en eld inget dess like, både på gott och ont. Bara det känns magiskt. Men kan vi leva med varandra? Jag vill tro det! Jag vet hur bra vi har haft det och redan nu känns det bättre än förr. Men ärligt, rädslorna gömmer sig i skuggorna och jag ska ta det sakta men säkert att besegra dem, utrota dem helt! Och varje gång de uppenbarar sig och vill ta över, ska jag prata om dem högt.
- "När en säger att en ser spöket, så försvinner det!"

Jag pratar om och förstår att livet handlar om att vi ska lära oss och utvecklas. Jag vet också att livet kommer att pröva oss, testa oss, utmana oss för att ge oss möjligheten att få den kunskap vi behöver för att utvecklas. Jag vet att när dessa utmaningar dyker upp så är det inte meningen att vi ska backa och väja undan. Nej, meningen är att vi ska ta oss igenom det, ut på andra sidan. Ibland behöver vi lida och gå igenom skit och det gäller då att hålla ögonen öppna för att se vad livet vill visa och lära oss. Om vi inte lär oss nu, där vi står nu med det vi har, kommer samma sak att hända längre fram på resan, gång på gång tills vi lär oss. Om du undrar varför du alltid råkar ut för en viss händelse så kan det bero på att du inte lärt dig något viktigt, och livet kommer fortsätta att ge dig samma utmaning tills du tar dig igenom det. Det är inte alltid lätt, i know. En kan bli rädd så att det blir kaos och hela världen vänds upp och ner och en vet varken ut eller in. Då har vi varandra. Genom kommunikation, att sätta ord på det vi känner och det som händer oss kan vi komma långt. Att inte stänga inne det som vill ut, skiten ska ut, så är det bara!! Gå alltid mot ljuset, mot kärleken, det är den enda sanna och rätta vägen, den har så mycket att erbjuda. Hade jag inte vågat ge mig in i den här relationen hade jag aldrig fått se och upptäcka den enorma kärlek som redan börjat utvecklas. För varje hinder vi tar oss över växer styrkan inom oss, vi utvecklas till grymmare & bättre människor. Jag säger det här för att jag har tillit till kärleken, för att jag vet att den överlever allt!

 Oavsett hur det blir, har vi alltid, alltid vunnit om vi väljer kärlekens väg! 

Emmi Henriksson

• 
   

  

   

  

   

  

   

  

   

  

   

  En fantastisk söt barnbok jag fick av Rober. Han menar att boken beskriver i detalj hur han har mått sen vi kom ifrån varandra. Tänk vad som kan bli när en förlåter och har tillit till kärleken!