Emmi Henriksson

 

Pennan glöder, tårarna rinner, tankarna forserar och ibland står det still. Det är inte tomt, bara stilla. Som att jag ännu inte riktigt har svaren i min hand, varför saker och ting var som de var. Varför det blev som det blev, och det är det jag försöker gripa när jag skriver. Att skriva samlar alla förvirrade tankar i mitt huvud och strukturerar upp dem. Ärligt, det är min terapi. Jag behöver skriva, jag behöver sätta ord på känslor.

 

Det som har satt igång min process idag är flertalet faktorer. Först och främst min film som det har varit fram och tillbaka med då jag inte har varit nöjd med min insats att läsa min text som klingar i bakgrunden. Jag förstår nu efter många bollande med de människor som hittils sett filmen, att jag kanske bara är för hård mot mig själv. Det är hjärtat som pratar i filmen, inte en skådespelerska, och det är svårt att bedöma mig själv då jag tänker prestation. Jag vill att det ska låta bra, och denna gången har jag glömt bort det viktigaste jag brukar säga till mig själv:

 

Jag har glömt mina egna visdomsord. Eller ja, nu har jag kommit på det, med lite hjälp på traven.
Jag har nog bestämt mig för att låta filmen vara som den är, så som utkastet blev. Just därför att jag fångade ögonblicken, känslorna i den stunden från det förflutna och det blev äkta. Jag hade inte hunnit öva på min text, inte hunnit tänka på interpunktioner och allt vi lärt oss nu i skolan. Jag lät bara hjärtat tala..
Det är också det som är skrämmande. Att lämna ut sig själv, hela sitt jag, hela sitt hjärtas största sorger och tyngder till världen. Men jag vill göra det, jag vet att jag måste. Jag behöver bearbeta, jag kan hjälpa andra genom min historia. Det kan vi alla, genom våra historier, alla har vi något att berätta. Var inte rädda för att prata om det. Jag är inte rädd längre, jag är inte rädd för sanningen, jag vill bara förstå den.

 

 

 

 

 

Jag blir så ledsen när jag ser hur vi människor skadar oss själva (och andra.) Skadar oss genom att förtränga, tiga, inte låtsas om och hålla tyst. Tårarna rinner oavbrutet när jag ser hur människor blir omslutna av ett mörker där de skuldbelägger sig själva för det dem gjort, eller för det de inte gjorde. Vi är inte dömda att leva i ett mörker, så varför stannar vissa kvar? Det är min eviga sökan.

Jag skuldbelägger ingen. för någonting, men jag vill ta reda på sanningen. Varför ingen sa något, eller gjorde något. Varför ingen har ställt frågor eller lyssnat.

 

Den här låten nedan är helt fantastisk, den talar till er som dömmer er själva. Till er som spelar pjäsen som inte var skriven för er. Till er som bär på sorg som aldrig släpper den. Den här låten är till min pappa: