Emmi Henriksson

 

Idag har varit en mycket efterlängtad dag. En dag som jag inte vetat hur den skulle se ut, eller vad den skulle bära med sig, men jag har vetat att den kommer att bli betydelsefull.

 

Idag har jag, tillsammans med Journalisten och filmproducenten Helena Isaksson Baeck, filmat en kort dokumentärfilm om mitt liv. Jag har vetat om detta projekt sedan början på sommaren och nu äntligen har den fullbordats.

 

"Nationellt kompetenscenter anhöriga gör, tillsammans med Socialstyrelsen och Linnéuniversitetet ett utvecklingsarbete som ska ge stöd till barn och unga i familjer där föräldrar eller andra vuxna i barnets direkta närhet har missbruksproblem, psykisk sjukdom, psykisk funktionsnedsättning, en allvarlig fysisk sjukdom/skada eller oväntat avlider. Enligt hälso-och sjukvårdslagen ska barn och ungas rätt till stöd, råd och information beaktas när en nära anhörig är/blir sjuk eller dör. Men det här är sjukvården och skolhälsovården dåliga på att följa upp. Barn som anhöriga är namnet på det här nationella utvecklingsarbetet som ska bidra till att öka medvetenheten om vuxnas ansvar mot barn och unga som behöver hjälp. Inom projektet anordnas konferenser och utbildningar och man samlar kunskap och forskning för att kunna ge ett brett kunskapsstöd åt vuxna som jobbar med barn och unga."

 

Filmen kommer att visas på en konferens här i Jönköping i Oktober och min film kommer då att inviga det hela. Förhoppningsvis kommer den att användas till mycket mer.

 

Filmningen idag kändes bra. Jag var ganska oförberedd på det hela, fram till igår kväll när Helena hade hittat en gammal text som jag skrivit - "Frågor gör livet lättare". Hon var eld och lågor över den och igår natt när jag landat i Jönköping skrev jag om hela texten, men behöll bitar ur den och byggde ett fantastiskt manus. Utifrån den har vi byggt filmen på.

 

 

Det blir alltid emotionellt jobbigt att behöva blicka tillbaka och leva sig in i det förgångna, men jag gör det mer än gärna. Jag är inte rädd för de mörka stigar jag har vandrat då det har givit mig så mycket kraft och solljus. Men mycket finns ändå kvar inom mig, många olösta saker som kommer ikapp nu när jag tar upp det till ytan.
Och det är precis som det ska vara, det är bra att det är så. Man ska inte stänga inne känslor och tankar, man måste få ut dem ur kroppen, bli kvitt sin smärta. Annars kväver man sig själv och dör till slut. Jag vill inte leva så längre. Jag håller på att förändra och det är tufft, ibland tappar jag fotfästet och vinglar till. Men det är okej. Det är okej att inte alltid vara okej.