Emmi Henriksson

 

Jag sitter i min ensamhet och andas. Reflekterar över livet och processerar alla intryck jag fått hittilis av mitt nya liv. Det jag har upplevt de senaste månaderna, sedan jag fick förfrågan att medverka i en film som skulle göras om barn till anhöriga, är att tiden har börjat komma ikapp mig nu. Den för mig tillbaka i tiden för att jag ska få en chans att klara ut allt som hänt.

 

För några månader sedan fick jag förfrågan att delta i en kortfilm som skulle vara invigningen till en konferens i Jönköping "Barn till anhöriga" och jag tackade ja. Ja, för att jag har en sådan otrolig drivkraft att äntligen få bearbeta mitt liv.I och med filmen, fick jag massor av frågor utav filmproducenten att gå igenom för att kunna hitta vad jag vill lyfta i min historia. Dessa frågor har fått mig att backa bandet 24 år och ta om allt från början. Jag började med frågan  "Vem är du idag och vilka framtidsplaner har du?" och började skriva. Jag skrev och skrev och skrev och skrev. Det tog aldrig slut. Jag är inte färdig ännu med den frågan.
Då jag fick en sådan tuff och kämpig start i livet, och sedan växte upp med att aldrig prata och ta i tu med känslor har jag bara stängt alla dörrar till det förflutna. Jag har lagt locket på och flytt i en hiskerlig fart framåt, för rädd för att titta tillbaka. Jag har sprungit som en skrämd häst genom mina äldre tonårsdagar därför att jag inte har vetat hur jag skulle kunna ta i tu med faran som jagade bakom. Faran var sorgen och rädslan för att gå sönder, att ta sönder.

 

"Allt" jag har gjort har varit att springa, att fly, att lägga på locket. Det var vad jag blev lärd. Jag är världsmästare på det. Ni har nog aldrig mött någon som kan springa lika snabbt som jag. Jag lovar att jag är snabbare än Bolt, på mitt egna sätt, att springa för att fly. Jag sprang för att komma undan tiden. För att slippa tänka, för att slippa känna smärtan och allt vad det förde med sig. Jag har krigat som en samuraj för att få känna lycka och glädje i livet och det slår mig nu, vilken jävla krigare jag är.

 

Min taktik har varit duracellen, jag går och går och går och går, det tar aldrig stopp. I gymnasiet kallade de mig för duracellkaninen, oavbrutet var jag igång och har haft det syndromet väldigt länge.

I gymnasiet gillade jag det, för till skillnad från högstadiet där allting var så ytterst livlöst och deppigt, fick jag helt plötsligt en kraft och en energi som inte hade något stopp. Jag fick också bekräftat för mig att genom prestationer fick jag uppmärksamhet. Uppmärksamhet var kärlek för mig, då jag inte tidigare hade fått något av delarna. Men genom prestationer fick jag synas, jag fick känna mig bra och nöjd med mig själv. Därav blev duracellen aldrig mättad.

 

Jag har kört på, jag har haft ett mål och jag har satsat 150% för att nå det, och jag har banne mig klarat det också. Allting har givetvis inte blivit så som jag har tänkt, men jag har ändå tagit mig hit där jag är idag, vilket är en stor framgång. Jag är en krigare, en kämpe, en envis jävel som aldrig ger upp. MEN, jag ska berätta för er vilka konsekvenser det också har fått.

 

Jag är 24 år i dag, ung men ändå vuxen. Jag är glad att jag stannade upp mig själv och plockade ut batterierna ur min duracellkanin. I våras plockade jag ut dom, förhoppningsvis för alltid.

Jag stannade upp helt. Jag vände mig om och tittade tillbaka, för första gången i hela mitt liv. Det är svårt att se och förstå allt, för det är så många dörrar som är stängda. Jag låste dem och kastade nyckeln i min flykt.
Nu står jag och bankar med all kraft jag har för att de ska öppnas så att jag kan få se tillbaka och lära mig och förstå. Förstå mig själv och vart jag kommer ifrån.
Den stora nackdelen med att fly undan från saker är att du inte har någon aning om vad det är som händer med dig eller runt dig. Rädslan att bli fångad är större än allt du känner till, den kanske är det enda du verkligen känner om betyder något.

För mig var det så. Tills jag insåg att jag blev trött. Jag blev trött på allt som jagade mig och jag vände mig om för att möta faran i vitögat. Och den nockade mig stenhårt, men jag föll inte.

Jag föll inte för att jag har en sådan stor livslust till min framtid och till mitt nu, att jag sträckte ut mina armar mot mitt förflutna för att omfamna det. För att prata med det, reda ut alla tristesser och ouppklarade handlingar. 

I mitt krigande mot livet har också längtan efter frid och harmoni varit målet. Och man kan aldrig uppnå det om man inte möter sina faror. Om man inte tar i tu med livets alla demoner.

Om man alltid flyr och gömmer sig bakom en mask blir man uppäten innifrån, och det kan gå riktigt långt, riktigt illa. Så illa att livslusten faktiskt släcks för gott.

 

Jag har nu turen att upptäcka det här i tid. Innan jag går in i väggen, innan jag hamnar i depression eller får drogproblem. Även att det är tufft och blir ett känslomässigt pendlande hela tiden vet jag att jag måste göra det. Om inte nu, när?!  För att sedan kunna få leva och blicka framåt igen och sikta stort.
Livet är inte alltid roligt, lätt och lyckligt. Men man måste gå igenom sådana perioder också för att kunna bygga sig själv stark. För att må bra.

 

Jag kommer att kämpa stenhårt för att bli kvitt min ryggsäck som är full av sten från mitt förflutna. För jag vet att jag måste göra det för att kunna må bra till 100%. För att kunna få livet jag drömmer om.

Vad är din ryggsäck full av? Kanske är det dags för dig att öppna den du också och bli kvitt lite tyngd? Det här är något vi alla behöver, så tro inte att du kommer undan.

Varje dag möts vi av händelser som påverkar oss så varför inte bli kvitt dem på en gång?

Förhoppningsvis har du inte 24 år du behöver gå igenom och bli kvitt med, men något har du.

Medvetet som omedvetet samlar vi på oss tankar och känslor som som behöver tas i tu med innan de blir för många och väller över. Var inte rädd för att öppna den säcken, stanna upp och reflektera över händelser & känslor. Det kanske känns jobbigt i stunden, men när du väl blir av med lite tyngd, då kommer du förstå hur mycket bättra man kan må.

 

Jag tror på dig, Jag tror på mig. Jag tror på att man måste möta sina rädslor för att kunna besegra dem. Det gör man inte genom att fly, utan att lära sig att förstå dem.

 

Kärlek till er alla, vänner som obekanta. Kärlek kan man aldrig få för mycket av!

 

Emmi