Emmi Henriksson

 

I fredags hade vi samling på skolan för första gången sedan insparken i våras. Det pirrade i magen att göra entré på Stockholms dramatiska högskola efter senast då så mycket stod på spel. Nu infann jag mig i att det är min skola, att jag ska leva och verka här i 3 år, och det kändes väldigt speciellt. Kärt återseende av alla klasskamrater. Vi fick även träffa de som blivit antagna till mimlinjen som börjar nu samtidigt som vi. Helt otroligt! Grymt och fasansfullt underbart.

 

Det blev ett kort informationsmöte om upplägget över de 3 åren. Vilka ämnen vi ska läsa, varför vissa kurser ligger före andra, vad som komma skall etc. Jag satt helt lyrisk och lapade i mig varenda ord vår prefekt Simon Northon sa och kände hur exhalteringen gradvis steg ju mer han berättade om utbildningen.

Första året kommer vara mycket tekniskt, med kropp och röst i olika former, såsom Yoga, rytmik, improvisation, sång, röst mm. Vi kommer att samarbeta med andra elever på skolan som pluggar regi och manus, kostym och filmproduktion..

 

 

Jag kan verkligen anamma mig denna utbildning med 500% för det är det här jag älskar! Jag dör för det här!

Jag kommer att förvalta varenda sekund av dessa år och lära mig allt jag kan. Min ambition är större än någonsin.

 

Tyvärr blev det ingen arrangerad inspark, vi fick ju faktiskt det bästa tänkbara i våras. Så efter mötet gick vi i klassen och fikade, pratade och bekantade oss med varandra, vi 10. Vi specifikt utvalda 10. Vilket gäng vi kommer att bli!

 

Längtar till på Måndag. Kan knappt bärga mig att få sätta igång. Jag ser fram emot all utveckling. Det goda och det dåliga. Alla skrattfyllda dagar då jag känner mig bäst i världen. Men också, tro det eller ej, de dagar då jag mår som sämst. Det för att jag kommer att lära mig så brutalt mycket av att vara på "botten". Där kommer jag stärka mig själv 100 gånger mer och resa mig stark!