Emmi Henriksson

 

Jag kommer aldrig lyckas få reda på hur mamma mådde innerst inne, vad det var som gjorde att hon blev sjuk i anorexi/bulimi. Hon kommer aldrig att kunna ge mig dem svaren. Kanske ingen annan heller.
Jag är inte heller säker på om mamma led av anorexi eller bulimi.

Jag har fått klart för mig att i de övre tonåren började hon banta ner sig ordentligt, och därefter kunde hon fortfarande hetsäta för att sedan gå till toaletten och spy upp det. Alltså bulimi.
Om hon sedan fick anorexi, det är jag inte hundra på. Faktum är att ingen har än idag berättat för mig vad exakt det var hon var sjuk i, vad hon behandlades för. Jag minns bara alla dessa behandlingshem..

 

Vi pratade aldrig om mamma. Jag kommer ifrån en familj som inte talar om känslor eller om problem. Fastän att vi alla har gått igenom så mycket trubbel, mist en anhörig, haft ångest, gråtit, känt skuld. Fastän att vi alla mer eller mindre delar samma känslor har vi aldrig talat om det och så fick jag växa upp. Mamma och jag pratade, vi pratade om allt, men efter att hon dog så fanns det ingen längre att prata med. Ingen som ville rota inuti och gräva fram alla tankar och frågor som ständigt cirkulerade. Jag tror dem var rädda. De ville skydda oss. Och de trodde att tiga och låtsas som ingenting var det rätta och det blev min uppfostran. Men, jag var inte sån. Jag ville prata, jag älskade att prata. Men jag vågade aldrig prata hemma. Hemma hos pappa, min lillasyster och mina farföräldrar. Jag var livrädd för att pappa skulle veta hur ledsen jag var inom mig, jag var livrädd för att han skulle se mig gråta. För då skulle pappa kanske också gråta, eller bli så ledsen att han skulle falla sönder.. kanske dö, precis som mamma. Och vem skulle då laga mig?

Nej, det var bättre att jag tog på mig masken, att jag var stark. Jag grät i min säng, tyst om nätterna och sen var det bra. Jag skulle vara starkt åt pappa också. Gärna åt Linda min syster också.. men det gick inte alltid så bra..

 

Jag tänker att mamma kanske hade det lite likt mig. Hon hade inte heller någon att prata med. Och vad händer när man stänger inne alla sådana där hemska, tunga och obehagliga känslor i hjärtat?
Jo, man blir uppäten inifrån. Utanpå kan vara stark och glad, men inuti rasar man..

 

 

Min syster och jag bråkade mycket, nästan jämt.

Varför?

Varför bråkade vi Linda?

Upplevde du mig som en fiende? Att jag helt plötsligt skulle bo med dig och pappa? Jag vet att jag brukade lura in dig i massa hyss. Du fick äta snus och övertala pappa att köpa en kanin åt mig. Men så är väl syskon mot varandra? Den stora retas lite extra, det gjorde ju du också. 

Eller var jag kanske bara var dum, på riktigt?

Förlåt mig.

Förlåt mig, om du tyckte att jag inte tog hand om dig tillräckligt. Men jag älskar dig, och hade så svårt med mina egna känslor när jag var liten.

Jag tror vi båda bråkade för att få pappas uppmärksamhet, för att han skulle se oss, vara med oss. Det ville jag i alla fall. Jag kände mig alltid så ensam. Men du fanns ju där. Alla våra lekar, jag älskade att leka med dig, så länge vi var sams. Vi var så påhittiga. Vi lekte inte nudda golv när vi stod på dina egenplanterade pumpor och gick på dem så att de snurrade oss fram. Vi lekte att du var min dotter "höna" och jag körde omkring dig i din dockvagn och jag spelade piano för dig..

Men jag saknade mamma jämt. Gjorde du?? Hur upplevde du våran uppdelning?

Så många frågor..

 

 

Det finns så mycket att berätta, framförallt så många frågor att ställa.. jag känner att jag hoppar lite i historiens ordning. Jag hoppas att det inte gör något. Jag skriver från hjärtat det som kommer, men jag ska försöka få er att kunna hänga med i händelseförloppet. Jag vill att ni ska få insikt, kännedom om hur allvarligt livet är. Varför det är så viktigt att må bra och vara rädd om sig själv och sina medmänniskor. Jag vill att ni ska förstå att det skadar inte bara er själva om ni mår dåligt, utan alla andra runt omkring. Därför vill jag berätta min historia..

Mamma var 23 år när hon födde mig. Jag är född 1990, min syster 1992. Mamma var sjuk redan innan vi föddes. Jag tror hon fick bulimi runt 19-20 års åldern, kanske tidigare. Hon bantade ner sig rejält flera 10-tals kilo. När hon födde Linda vägde hon 35kg...

Det var ett mirakel att de båda överlevde.