Emmi Henriksson

Det kändes som att resa tillbaka i tiden. Från att hon öppnade dörren till sitt hem tills dess att jag åkte där ifrån..

När jag klev in i hennes hem kände jag mig hemma. Det var som att resa tillbaka i tiden, att komma hem till mamma. Hon jag besökte var mammas bästa vän och jag kan förstå vad som förde dem samman.

Doften av rökelser, levande ljus, stenar i en omgivning av ren andlighet, kärlek. Sådan var min mamma, så minns jag henne, och hennes väninna likaså.

Jag blev omfamnad av en så kraftig känsla, något jag inte upplevt tidigare. Det kändes som att komma hem, hem, hem på riktigt. Hem till mamma. Det var så skönt, så behagligt och tryggt. Jag kunde utan några som helst problem slinka ner vid köksbordet och suga in allt som fanns att få kännas vid.

 

"Tänk att jag visste att den här dagen skulle komma" Sa hon när jag klev in i hallen.
"Det var bara en fråga om tid, och nu är jag här".

Jag kom dit för att minnas mamma, att få uppleva henne igen, få lära känna mer av henne, och jag hade kommit till helt rätt plats och till helt rätt person.

 

Efter många år ifrån varandra fick mamma äntligen en egen lägenhet, på Råslätt, året måste ha varit 1998.
Jag var överlycklig att äntligen få bo med mamma, som jag hade längtat efter hon&jag.
Tiden på Råslätt var en av de bästa tiderna i mitt liv. Först och främst fick jag bo med mamma, min bästa vän, sen fanns det alltid barn att leka med på gården, det var bara att gå ut, så fanns det någon där.

Det var också där mamma träffade A. De blev genast goda vänner, hon hade en dotter i min ålder och vi umgicks också mycket. Jag mådde så bra.

 

"Din mamma var fantastisk Emmi. På alla sätt och vis" Sa hon och tittade på mig, djupt för att sedan lyfta blicken någon annanstans. "Hon var egen. Vi klickade på en gång, vi kunde prata om allt. Om allt. Vi hade samma intresse, det själsliga och andliga.."
Jag mådde så bra av att bara sitta och lyssna på henne. Hon talade ur hjärtat, till hjärtat.

 

"Leena var så kreativ och påhittig. Hon färgade håret och fixade, bytte frisyrer och stylade sig. Hon var inget för modet, men hon hade sin egen personliga stil som hon bar som ingen annan. Hon skrev mycket, målade, inredde, pysslade och fixade. Och hon älskade teater, mer än något annat. Jag fick sitta barnvakt åt dig en gång när hon skulle gå på en teaterklass. Och du var så sur för att du inte fick följa med. Du stod med din plutmun i min hall och var så envis." Och så imiterade A mig som liten och jag skrattade. Kände genast igen mig.

"Din mamma var minst lika envis. Hade hon bestämt att något skulle vara, då skulle det vara så. Och hon slutade aldrig fören hon var nöjd. När ni två var oense om något och du blev tjurig på henne då var hon så bestämd att du skulle sitta i hennes knä och hör sen! Leena var så mån om att ni två aldrig skulle vara oense utan alltid hålla ihop som ett team. Och du fick sitta i hennes knä, hon gav sig inte. Hur mycket du än tjurade och stretade emot. Hon gav sig inte! Och sen satt du där, och hon fick dig att skratta igen, du glömde bort sen att ni bråkat..
Hon älskade dig Emmi, något fruktansvärt mycket så du förstår inte. Du var hennes allt.."

Jag blev helt varm i hela kroppen. Som om det var mamma som sa det till mig genom A. Det kändes som att hon stod bredvid mig och höll om mig. Hon var så närvarandra och jag kände det, och för en sekund så ville jag aldrig gå därifrån. A berättade det precis som jag minns det själv. Kärleken mellan oss var bortom alla ord att beskriva, alla känslor att känna. Vi var soulmates.

Men jag ville veta mer om hennes sjukdomar. Hur de märktes på henne. Hur var hennes självkänsla?

Vad såg hon när hon tittade sig i spegeln? Hur kunde andra märka på henne att något var galet?

 

Usch ja, det är mycket tungt att gräva i, något jag gör med stort hjärta. Jag vill veta allt om mamma, så mycket jag kan. Och A berättade saker som fick mitt hjärta att brista..
Det gör verkligen ont i hjärtat när man får höra hur människor lider. Speciellt om det är ens egen mamma..

Men det får jag berätta mer om en annan dag.
Men ack vilket möte, hon är mig hundra gånger närmare nu. Jag förstår verkligen att hon lever genom mig nu. Hon finns här vid min sida, hela tiden <3