Regression del 4 – ”Du är inte ansvarig över någon annans lycka, än din egen”
Två violinister instämde i min dans, fartfyllt och glatt. Jag stannade upp och lyssnade till deras rytm och rycktes med i den annorlunda takten, alltid förberedd på förändringar. Jag märkte inte att jag var iakttagen av en helt hop av människor som stod i en stor halvcirkel runt mig och klappade takten. Jag flämtade till, blev chockad över denna uppsamling, men kunde ändå njuta av att det var mig de betraktade i mitt lyckliga dansande tillstånd. Jag la märke till så många välbekanta ansikten, människor som stod mig nära i hjärtat och jag blev ännu lyckligare att de var där, på denna fantastiska plats tillsammans med mig. Jag såg min familj i folkmassan, alla i hela familjen var där och de log med hjärtat när de tittade på mig, det värmde. Sen blev det skymning, solen var på väg ner och det blev kväll. Människorna började skjuta raketer som lyste upp himlen ovanför oss och de tände på ”lykt-ballonger” som de skickade upp i luften. Det var så vackert, hela himlen var vid liv och firade! Jag kom att tänka på att Rober och jag skickade upp en sådan ballong när vi var i Thailand för 1,5 år sedan. Jag kom tillbaka till det minnet och stod helt plötsligt på Thailands strand. Det var mörkt ute, vi promenerade längs stranden på väg till en fest och mötte en glad man som sålde dessa. Rober blev lyrisk och ville till vilket pris som helst köpa en ballong. Jag tog upp ett läppstift och skrev något på ballongen som jag inte kunde minnas.
- ”Jag minns att vi skrev något på ballongen, men jag kommer inte ihåg vad, något om vår kärlek.. Jag blir så ledsen när jag glömmer bort saker. Mitt minne sviker mig så ofta.” snyftade jag när jag blev påmind om att jag glömmer bort saker som jag vill minnas.
-” Det är okej, helt okej att glömma. Det gör inget, det kommer nya minnen som du kommer att minnas istället.” Tröstade Chippa. Rober och jag tände på ballongen och den reste sig upp och gav sig av ut mot det öppna havet. Vi stod och tittade efter den när den steg och steg, högre upp mot den oändliga himmelen tills vinden tog tag i den och förde den bort ur vår syn.
- ”Den försvann aldrig!! Jag vet det nu, den brann aldrig upp!” Sa jag och såg ballongen som en liknelse med vår kärlek. Den försvann aldrig, den brann aldrig upp! den bara gömde sig en stund i den mörka himmelen för att vi skulle förstå att vi måste vårda den, ta hand om den. Vi båda behövde lära oss viktiga delar om livet, och i lidandet förstår vi värdet av det vi håller kärt. Vissa lågor slocknar aldrig, men knepet är att hålla dem vid liv, det är livets stora utmaning, att hålla lågan vid liv.
Sen kom jag tillbaka till ängen där jag dansat, den som låg bredvid en strand och en sjö med en brygga som sträckte sig ut mot horisonten. Rober satt kvar på bryggan med armarna om benen och hade inte släppt mig med blicken. Han satt där, lugn, stilla och trygg och gav mig kraft av att bara finnas där. Jag tittade mot folkmassan som firade och gladde sig åt tillställningen och jag tittade på min familj med kärlek i bröstet och sprang emot dem och omfamnade dem alla - Det var en hjärtlig och innerlig kram. Jag tittade på min pappa och mina ögon fylldes av tårar och jag rusade in i famnen på honom och kramade honom hårt. Jag pussade honom på kinden och viskade i hans öra:
-”Utan dig pappa..!” han mötte min blick, besvarade min känsla och svarade:
-”Utan dig Emman!” och tårarna rullade ner från mina kinder och mitt hjärta vällde över. Så mycket känslor, ett så känslosamt liv vi levt med så mycket utmaningar som gjort det så svårt och hårt för oss på så många sätt.. men ändå så mycket kärlek! När jag tänker så då gråter jag oftast.. för att få ut det som bubblar över, för att kunna ge plats till mer. Men det räckte inte med att släppa lite tårar, jag var för känslosam, för överväldigad av hela tillställningen, av miljön, av min drakresa och de känslor som omslöt mig konstant, som fortsatte att välla in från alla håll och kanter. Jag fick en euforikick och tog sats mot sjön och sprang, skuttade över ängen, ner i sanden och kastade mig ut i den blanka sjön och lät vattnet kyla ner mig. Jag plaskade omkring, simmade och dök i det underbara sköna vattnet och det hjälpte mig, det kändes som att jag rensade och tömde mig på alla de intryck jag fått.
Jag simmade ut en bit mot slutet på bryggan och där uppe satt en katt och tittade på mig.
– ”Cleo! Det är min katt Cleo som sitter på bryggan och tittar på mig. Men det är också min syster?! De är samma, de är en och samma..” sa jag förvånat när jag förstod att de uppenbarade sig i samma gestalt. Jag blev glad i hjärtat av att se henne (dem) där, så jag simmade emot henne, klev upp på stegen för att komma upp på bryggan för att ge henne en stor kram. Jag hejdade mig.
- ”Katter tycker ju inte om att bli blöta..” sa jag sorgset, då något inom mig höll mig tillbaka. Jag satte mig ner bredvid katten och vi satt tysta en stund. Hon var glad, jag kände att hon delade min lycka, men något tyngde henne. Hon tittade ut över platsen, över sjön, ängen och alla människor som var där och jag kände tyngden, så jag ville trösta, uppmuntra:
- ”Tänk att jag har skapat allt det här själv” sa jag uppmuntrande. ”Allt detta är resultat av mina drömmar, det är helt fantastiskt. Och vet du, du kan också skapa dig precis vad du vill i livet!”
Jag lutade mig tillbaka och njöt av mitt liv. Jag förstod att det jag sa var sant, att det jag upplevde var mina drömmar som slagit in. Jag förstår varför vi behöver dem, de är nyckeln till livet, till himlen på jorden. Allting finns inom oss och med hårt arbete kan vi få det vi drömmer om att även uppenbara sig i vår verklighet. Jag vet det, det är sant, för att jag upplevt det så många gånger, inte bara nu.
Jag kände att hon inte riktigt kunde ta in det jag sa, vilket jag förstod, hon befann sig inte där i livet just nu. Jag ville i alla fall bryta och sudda bort det som kändes tungt, jag ville njuta av det goda så jag omfamnade katten och kastade i henne i vattnet, så himla busigt av mig. Jag hoppade i efter henne, simmade fram till henne och skrattade, skvätte vatten och sa: - ”Nu är vi blöta båda två, så nu kan vi kramas!!” Jag tog upp henne till bryggan igen men kände mig återigen sorgsen. Jag blickade mot folkmassan och mitt fokus hamnade på min familj. Jag såg att de alla var lyckliga, just då i alla fall, men jag kunde ändå känna en sorg de alla bar på. Jag blev ledsen, som så många gånger förut, ledsen att jag inte kan bota, ledsen att livet ska vara så orättvist, ledsen att jag inte kan hjälpa fast jag vill. Chippa fick för första gången utrymme att prata med mig en längre stund. Hon sa vad jag länge tänkt och känt, så nu när hon sa det, hjälpte hon mina tankar att bli aktioner.
-”Är det verkligen ditt ansvar Emmi? Är det ditt ansvar att få alla att må bra? Du behöver inte lägga en så stor och svår uppgift i dina händer, för det är en uppgift du inte kan kontrollera. Säg, är deras lycka ditt ansvar?”
Hon sa precis mina tankar, det jag jobbat med under våren, - att inte ta på mig ansvar över andra människors liv och lycka. Och att inte bli påverkad när andra mår dåligt. Jag har i allt för många år levt så, då jag brytt mig mer om andra än om mig själv. Jag har blivit onödigt ledsen när andra mår dåligt och när jag inte kunnat hjälpa har jag känt mig otillräcklig. En mycket ond och dum spiral att fastna i.
Det finns något som heter ”Personligt ansvar” som jag har lärt mig mycket om, som har hjälpt mig att komma ur den onda spiralen. Personligt ansvar innebär att var och en har ansvar över sitt eget liv och det bör vi lära oss att ta. Det är bara vi själva som bär ansvaret för hur vi mår och vilka handlingar vi utövar, vi ska aldrig lägga/skylla det på någon annan! Det är också en av livets stora lärdomar - att förstå vad personligt ansvar betyder i praktiken. Vi kan inte styra och kontrollera andra människors liv och vilka val de väljer eller vad de gör, utan det vi kan styra är oss själva, det vi bör lägga störst fokus på och bry oss mest om.
En parantes från min regression, apropå personligt ansvar, så i vintras när min pappa insjuknade och blev dålig, mådde jag inte särskilt bra. Det var under samma veva som det tog slut mellan mig och Rober. Jag försökte hjälpa pappa på det ena och det andra sättet och jag våndades över att han mådde dåligt, inte tog mina råd eller blev bättre. Jag blev ledsen och nedstämd för att det jag gjorde inte räckte till, jag kände mig otillräcklig och mådde dåligt. Det är inget vidare liv, det är inte hälsosamt. Visst ska vi bry oss om dem vi älskar, men vi kan inte ta ansvar över deras hälsa, det måste de själva ta hand om. Vi är skyldiga oss själva att må bra, livet är hårt som det är ändå, så vi behöver inte göra det värre och det gör vi när vi skyller våra problem och vårt välmående på andra. Dvs att du avsäger dig ansvaret över dig själv, och det hör vi ju att det inte bådar gott. Det är ansvarslöst!
Vi kan aldrig förvänta oss att någon annan ska lappa ihop och reparera oss fullt ut, åter igen, de sista stegen måste vi själva alltid ta. Först när vi tar ansvar över oss själva, kan vi på riktigt hjälpa andra att ta sitt, det skapar ansvarsfulla människor och det ger en sundare värld att leva i.
Chippa uppmuntrade mig till att försöka släppa ansvaret över min familjs välmående och jag visste att det var något jag behövde göra fullt ut. Jag höll katten under armen och jag sprang med målmedvetna steg mot stranden för att samla ihop min familj, jag hade viktiga saker att säga. Vi gick alla tillsammans, som en stor familj längs stranden. Jag stannade upp och tittade kärleksfullt på dem och samlade mig och sa:
- ”Jag älskar er av hela mitt hjärta. Ni är min familj, även om det kanske inte alltid har känts så, så är ni det, och kommer alltid att vara. Men jag måste släppa vissa delar som jag klamrat mig fast vid under alla år, så detta är ett sätt för mig att släppa taget och gå vidare. Jag avsäger mig nu allt ansvar jag har känt att jag haft för er och överlåter det ansvaret till er. Jag vill er allt det bästa, alltid, och jag kommer alltid att finnas här för er, men jag orkar inte bära ansvaret för er lycka. Jag vill se er vara lyckliga och när ni inte är det skär det som tusen knivar i mitt hjärta. Så ibland kan jag behöva dra mig undan en stund för att själv inte bli för ledsen och påverkad, jag hoppas att ni förstår det och inte tror att jag inte finns för er.”
Jag hoppades att de skulle förstå vad jag menade. Att det ibland gör det för ont när någon mår dåligt och när en inte vet vad en ska göra för att hjälpa.. då kan det vara bra att invänta att den andre faktiskt ber om hjälp, konkret säger vad en kan göra, så slipper en känna sig otillräcklig. De nickade leendes mot mig, de förstod och genast kände jag mig lättad och glad, fri på något sätt, som att jag faktiskt gav ifrån mig ansvaret över något jag inte borde bära. Igen blev jag fylld avvarma känslor som ryckte tag i mig med en kick, jag pussade allihop på kinden och sjöng ut att vi skulle fira livet, fira lyckan!
Jag sprang tillbaka till bryggan och till de resterande människorna, till Rober som satt kvar, lugnt och stilla och jag dansade lättare på tå än ballerinan svanprinsessan själv.